Han var bäst. Punkt slut. Vi skulle kunna nöja oss där, men för att ta det från början så handlade Oscar Lindbergs säsong om revanschen för honom själv efter den - ska inte säga usla - men dåliga säsong 2011/12. Då var Oscar Lindberg en spelare utan självförtroende. Nedbruten av att inte ha varit med om en rejäl motgång i karriären, så kunde han inte axla de stora förväntningarna som många – framför allt på läktaren – hade på honom. Han fick chansen, men tog det inte. Den här säsongen var det aningen annorlunda.
Lindberg började redan på försäsongen med att visa att han menade allvar. Han spelade med pondus, hans blick kom till sin rätta och hela Oscars repertoar kom fram redan från första nedsläpp i augusti. När serien drog igång skulle Oscar, Melker och flera av de andra unga få dra tunga lass tack vare skador på Bellemare och Jimmie Ericsson, bland annat. Oscar klev fram – och det rejält.
Fram till november var Oscar Lindberg kanske elitseriens bästa spelare tillsammans med Linköpings Carl Söderberg. Säsongen 2011/12 gjorde han med slutspelet inräknat 14 poäng. Den här säsongen gjorde han 54. Det är en viss skillnad kan man lugn säga – detta även om Lindberg fick en ny roll i de lägre formationerna året före, tack vare att han ej blommade ut då.
Landslagspremiären skulle komma för Lindberg, men Per Ledins tackling mot huvudet och en hjärnskakning försenade den för 21-åringen. Efter landslagsuppehållet gick han ner sig lite. Men den formen absorberades till slutspelet och där var det inget snack om saken. Då var Oscar Lindberg bäst av alla.
Guldet vanns av Skellefteå AIK och hela slutspelets mest värdefulla spelare delades ut till Oscar Lindberg. Det säger väl allt.
/ Lars L