Nummer fyra ut, nummer tre på ryggen. Niclas Burströms guldsäsong var – som många också hade förväntat sig – landslagsmässig. Redan när säsongen inleddes så fick Burström pröva på något nytt. Han fick vara äldst i hela Skellefteå AIK:s backuppsättning i två träningsmatcher. Misstar jag mig inte helt fel – så var det mot Luleå och Leksand, men det säger jag med reservation. Burström visade redan då att han menade allvar – även i år.
Niclas hör inte till skaran av spelare i Skellefteå AIK som spexar utåt sett, han hörs sällan – om än någonsin – med sin tillbakadragna framtoning och sin återhållna sätt att uttala sig i media. Burströms talan ut får oftast en annan person göra – nämligen hans pappa Tobbe Burström som ofta strosar runt i katakomberna under arenan och levererar det ena sylvassa citatet efter det andra. "Legend" som Fredrik Warg kallar honom – en riktig spexare. Niclas håller sig lugn i stället, han leverar kanske inte citat som målas upp på väggar och han målar inte sig själv i guld heller. Men på isen ser vilken förståsigpåare som helst hans storhet.
Burström hyllas oerhört av förbundskapten Per Mårts och han är inte ensam. Burströms offensiva räder är ett adelsmärke, men även hans sätt att aldrig undvika en tackling. Den lilla kroppen tar emot mycket stryk och det är aldrig att Niclas söker något annat än puck trots att han kan veta att en stor smäll väntar.
Den största chocken under grundserien var ändå när Oscar Lindberg fick sig en kyss av Mads Hansen i 9–1-matchen och vem flyger då på Brynässpelaren? Jo, Niclas Burström. Samtliga i arenan tystades nästan i chock, men Burström visade att det händer en hel del i den lilla kroppen.
Burström har varit en av lagets absolut bästa backar den här säsongen, även om backskaran har hållit en genomgående hög kvalitet. En mycket bra säsong från Niclas Burström. Som med en sådan här säsong till – kanske kan börja titta över Atlanten.
/ Lars L