Noll segrar, en poäng och bara fyra mål. Där har ni Skellefteå AIK:s statistik i de sex matcher som förstakedjan lämnat isen utan poäng. Häpnadsväckande siffror som Norran plockat fram – siffror ni läser mer om här.
Formationens betydelse är sedan tidigare känd. Men med siffrorna på pränt blir den ännu mer tydlig. Så pass tydlig att läget kan ses om alarmerande för AIK och för sportchefens Mikael Lindgren.
För i det läget som AIK befinner sig i – på en position nära slutspelssträcket – innebär det att varje poäng är av stor vikt. Man har inte råd att slarva bort matcher.
Som vi dessutom vet kommer Pär Lindholm, Joakim Lindström och Oscar Möller med allra största sannolikhet försvinna till OS i februari. Det medför att AIK får klara sig utan sin förstakedja i fyra viktiga omgångar – matcher som enligt statistiken kommer betyda noll poäng.
Som jag ser det finns det bara en sak att göra i det här läget, och det är att agera.
Truppen behöver utökas. Både för att täcka upp i samband med OS men framförallt för att produktionen är alldeles för ensidig om AIK vill förverkliga sin dröm om nytt SM-guld.
Och när man siktar högt, som Skellefteå AIK alltid gör, behöver man försäkra sig om att det finns reserver att plocka av. Som under guldåren 2013 och 2014. Då fanns bland annat spelare som Johan Alm, Johan Forsberg, Adam Pettersson, Stefan Warg, Erik Andersson och Tim Heed då och då utanför truppen. Det kallar jag bredd. Eller rättare sagt ett bygge redo för guld.
Titta bara på Växjö för att dra ett exempel. Där har spelare som Martin Lundberg, Linus Fröberg och Liam Reddox då och då spelat i lagets fjärdeformation, vilket säger en hel del om bredden där.
Visserligen finns det sparkapital i dagens AIK. Bud Holloway, Matt Anderson, Jesper Olofsson, Johan Alm och Morgan Ellis är några som kan och behöver visa mycket mer. AIK hoppas givetvis att så också blir fallet – att så många som möjligt hittar storformen längs vinterns väg.
Men varför chansa och bara hoppas när det finns möjligheter att utifrån plocka in och förstärka?
Det kniviga i det hela är att sportchefen Mikael Lindgren i sin position sitter något bakbunden. Med det menar jag att han har den budget som han har – pengar som gått åt till att sätta den nuvarande truppen på pränt.
Givetvis har jag förståelse för att alla sportchefer jobbar efter en bestämd utgångspunkt med en på förhand satt budget – pengar som behöver förvaltas på bästa och smartaste sätt. Men i ett prekerät läge som AIK faktiskt är i – där förstakedjans betydelse är skrämmande stor och där den offensiva bredden lyst med sin frånvaro – borde styrelsen rucka på sina ramar och skjuta till extra slantar för Lindgren att laborera med.
Det vill säga att ta en liten bit från bankens kaka i hopp om snabb och viktig effekt. En extra miljon kan faktiskt vara skillnaden mellan ett fall i kvarten och en guldaspirant.
Läs också: AIK:s sportchef om prekära läget
En vass förstärkning har potential göra stor skillnad. En värvning på forwardsidan skulle, som jag ser det – förutom att hjälpa till med produktionen – bidra med större konkurrens och således väcka några av de halvsovande spelarna i dagens trupp.
För som verkligheten ser ut idag kan AIK:s motstånd lägga i stort sett allt sitt krut på att stoppa förstakedjan. Lyckas man – ja, då vinner man. Så är det faktiskt – men så kan det givetvis inte fortsätta vara.
Därför är det nu upp till föreningen att försöka lösa situationen. Vare sig det sker med nyförvärv eller med befintlig spelartrupp.
*****
På tal om nyförvärv så vet vi rent historisk att det går att hitta fynd under december och januari. Vi minns bland annat när Lasse Johansson plockade in Janne Pesonen vid nyår 2014. Finländaren kom in och levererade direkt och var med och bidrog på vägen till ny SM-final.
Den tydligaste framtida förstärkningen är trots allt, utan tvekan, Jimmie Ericsson. Den forne lagkaptenen närmar sig ett beslut om framtiden, och bestämmer sig nummer 21 för att karriären fortsätter är Skellefteå AIK det givna alternativet. Det finns inget annat.
Men att vänta på en eventuell Jimmie är inte hela lösningen. Det bästa för årets AIK vore att plocka in en förstärkningen utifrån – med ett kontrakt som även sträcker sig över nästa säsong – och därefter se Ericsson som en bonus. Lättare sagt en gjort – det fattar jag – men det skulle jag hårt jobba för om jag satt i en ledande position i AIK.
