Jimmie Ericsson har haft en framgångsrik hockeykarriär redan idag. Han har sett tunga dagar och han har sett goda dagar. Efter säsongen 2004/05 upplevde Jimmie en av sina bästa säsonger i ryggen. Han hade gjort 37 poäng på 45 matcher i allsvenskan och varit en av Skellefteå AIK:s absolut bästa spelare. Han blev ett hett villebråd i hockeysverige där mängder av klubbar sökte Jimmies signatur. Det var en omtumlande tid för honom.
Varför? Jo, säsongen slutade i moll. Jimmie Ericsson fick nedstämt se sina kompisar, grabbarna i laget och folk runt honom i sorg. Skellefteå AIK hade missat elitserieplatsen.
Exakt två veckor efter att Skellefteå AIK missat kvalserieplatsen ställdes Jimmie inför ett oerhört tufft beslut. Hans dröm om elitseriespel var så stor att den vägde över. Han tvingades ta ett beslut – ett sånt beslut som vi alla måste ta i livet, som förändrar vår väg och som förändrar våra liv på gott eller ont. Jimmie Ericsson valde att lämna Skellefteå AIK för Leksand. Det var den 24 april 2005.
Året i Leksand blev en mardröm rent hockeymässigt. Laget underpresterade och blev ett strykgäng i elitserien säsongen 2005/06. Ericsson noterades för nio poäng på 40 matcher i ett lag som åkte raka vägen ner i kvalserien.
I kvalserien skulle han ställas inför nästa prövning. Han skulle möta laget som han spelat tre säsonger för och som han redan hade blivit en ikon i. Han ställdes mot Skellefteå AIK i den första matchen av kvalserien till elitserien 2006. Leksand vann matchen och Skellefteå AIK såg ut att gå mot ytterligare en besvikelse i kvalserien.
Men allt skulle förändras. Den 5 april 2006 besegrade Skellefteå AIK ett redan utslaget Bofors med 7-4. Exakt samtidigt förlorade Jimmie Ericsson bortamötet mot Malmö med Leksand. Samtidigt som han i sin egen bedrövelse över att definitivt ha åkt ur elitserien med Leksand tvingades han se sina kompisar i Skellefteå AIK fira klubbens största triumf på närmare två decennium. Jimmie fick följa festen från sidan. Han fick inte vara en del av den och han missade att få fira med laget som tillsammans med hans moderklubb Vita Hästen är klubbet i hans hjärta. Det var en svår tid för Jimmie.
Efter den tunga säsongen i Leksand återvände han till Skellefteå med ett mål. Att få vinna med Skellefteå AIK. Ett mål han jagar än idag.
Tre år senare, hösten 2009, satt jag i Skellefteå Kraft Arenas restaurang och intevjuade Jimmie om tiden i Leksand och beslutet att lämna Skellefteå AIK. Den då 29-årige Ericsson berättade om en tuff tid. Han pratade om hur han grämde sig över att ha missat avancemanget och hur han så gärna hade velat vara med och ta Skellefteå AIK till elitserien. Han sa då att han ångrade sig oerhört och att han önskade att han hade stannat för att få vara med på resan med de svartgula istället för den prekära situationen i vitt och blått.
Två år senare förlorade Skellefteå AIK finalserien mot Brynäs. Jimmie spelade finalserien skadad, men var redo att offra sin kropp för att få vinna med Skellefteå AIK, klubben som han nu valt att stanna i för så gott som resten av sin karriär, han ville så mycket. Men - det ville sig inte. Brynäs vann guldet och Jimmie blev förkrossad. Skadan han drogs med i slutspelet gjorde att han missade VM som extra salt i såren och återigen har Skelleftekaptenen berättat om en finalserie som tog oerhört hårt på honom. Ett silver som slog hårt mot en av Sveriges mest uppskattade ishockeyspelare. Den här gången fick han se sina motståndare fira och återigen se sina kompisar, grabbarna i laget i sorg. Men det var för Jimmie Ericsson som förlusten var tyngst. Den tog lång tid att komma över.
Idag, den 11 mars 2013. Dagen före det att Skellefteå AIK återigen ska ge sig in i ett slutspel intervjuade jag Jimmie. Vi pratade om kvalserien 2006. Det kommer en blick i hans ögon då som är speciell. Likaså den blick som kommer då fjolårets finalserie mot Brynäs kommer på tal. Det är smärta.
När frågan kommer om årets slutspel kommer en bestämdhet från Jimmie som sträcker sig bortom mediaträning och politiskt korrekta svar. Han förklarar att Skellefteå AIK ska vinna guld och att det får kosta vad det kosta vill. Han har bestämt sig. Han har inte tänkt sörja igen, eller se sina lagkompisar i sorg. Han vill vinna med laget i sitt hjärta. Han har sett nog och kommer att bära tröjan med en karriär av känslor inom sig ihopkopplat till ett slutspel. Jimmie Ericsson har tänkt fylla på sin hockeykarriär med dagar i dur - och han ska göra det med ett C på bröstet, längst fram i ledet. Han har bestämt sig.
/ Lars L