Ishockey är en sport. Ishockey är inte en produkt. Är en sport och en produkt förenligt? Ja, men det finns gränser.
När affärsmännen ska profitera på ishockey, flyttas gränserna allt längre bort från det som en gång var en tävling mellan två lag, med allt vad det innebar.
Nu pratas det om publikkapacitet, faciliteteter och krav på minst fyra miljoner i eget kapital. Redan till hösten måste SHL-lagen ha en kapacitet på minst 3500 sittplatser i en arena som tar minst 5000 personer.
Kapaciteten i hallen är ingen ny företeelse, men blir på något sätt verifierad igen. Det egna kapitalet ska vara på fyra miljoner och ska vara säkrat senast inför säsong 16/17.
De här uppgifterna om de nya kraven har florerat ett tag och syftet är enkelt: Reglerna är till för att eliminera uppkomlingar.
Åshöjdenlag göre sig icke besvär. Lag från Hockeyallsvenskan ska omöjligen kunna ta sig upp. Nu eliminerar man den möjligheten även om lagen lyckas ur ett fundamentalt perspektiv, alltså genom att gå upp sportsligt. SHL och Jörgen Lindgren är på väg att skapa en ny wrestlingsport. De vill skydda lagen i SHL så mycket som möjligt och se till att allt som inte har en marknad som är bra för helhetsprodukten, inte heller ska kunna komma upp och ”förstöra”.
Så här blir det när blekfeta män träffas för att räkna pengar istället för att fokusera på kärnan av verksamheten: Att spela hockey.
Mönstret känns igen från tidigare. Varje år träffas SHL för att diskutera hur hockeyn kan göras mer offensiv, roligare och öka möjligheten att det blir fler mål.
Konsekvensen har varit att ligan har dragit i vartenda streck som finns på isen. Vad de borde ha gjort istället är förstås att göra målen större, reglera målvaktsskydden hårdare – eller båda två samtidigt.
Det här är förstås både galenskap och dumhet. De håller på att skapa något som bara de själva, klubben för egen beundran, vill ha.
Det här är inte vad fansen vill ha. Det här är inte vad den stora massan utanför SHL vill ha. Det här är något som i slutändan kommer att dränera hockeyn på alla ställen utom möjligen på de 14 städer som har ett SHL-lag.
Sport bygger inte på pengar. Sport bygger på känslor, kärlek, hård kamp, svett, blod, tårar och passion. Monetära medel och marknad är en konsekvens av det.
Istället för att lägga krut på all den här dårskapen, skulle SHL istället skapa en ekonomiutbildning och en kurs hur man hanterar stress i en elitförening för styrelser, klubbdirektörer och sportchefer.
Ett eget kapital och en arena av en viss storlek har ingenting att göra med hur en förening sköter ekonomin. Fråga HV 71. Fråga Färjestad. De två klubbar som av många anses vara de bästa inom hockeysverige. Hur bra har det gått för dem de senaste säsongerna?
Skellefteå AIK är ett lysande undantag på hur du driver en förening så att den går med vinst både ekonomiskt och sportsligt.
Sedan tycker jag att det är ytterst märkligt att det kan sitta en massa människor kring ett runt bord och centralt spika vad som är bäst. När det gäller publikkapacitet är det naturligtvis en ytterst lokal fråga. Asplöven har ju knappast samma behov som Djurgården. Varför ska då Asplöven tvingas bygga en arena som de kanske inte ens har marknad för? Hur korkat är det?
Den här centrala styrningen har sedan länge varit ett maktmedel från förbundshåll både inom handboll och fotboll. Kommuner som inte kan investera efter centralt bestämda regler, riskerar att få sina föreningar bli utkastade ur högsta serier. Sport handlar om vad som händer på planen och isen. Annars är det inte sport längre.
***
Hela tanken att lyfta allt till en högre nivå – så att alla klubbar kan tjäna ännu mera pengar är sällan genomtänkt. Inom hockeyn har det här med SHL, tolv lag och behålla alla pengar för rättigheter, handlat om ”kvalitén”. Jag har alltid undrat vad inbörden av den där kvalitén innebär? Mer pengar generar absolut inte per automatik kvalité. I sådana fall skulle Linköping och Frölunda vinna varje år. I grunden handlar det om att kunna träna både hårdast och bäst. Det går att göra både om du tjänar 50 000 kr/mån och 200 000 kr/mån. Hur bra du kan bli bestäms därefter inte av vad du har i lönekuvertet. Du blir knappast en bättre hockeyspelare även om du tjänar 500 000 kr/mån istället för 50 000 kr. Snarare får du bara ett ok av press på dig som istället kan skapa helt andra spänningar.
Sportcheferna i de olika klubbarna har haft en sällsynt märklig förmåga att buda mot varandra och därmed skapar en konstgjord marknad. En marknad som inte finns. Sportchefer och GM genom historien är ju inte kända för sina olika examer i ekonomi. Ändå borde det vara en av de fundamentala meriter du anställer en sådan nyckelperson på. Som samhället i dag ser ut i dag, oavsett vi vill det eller inte, måste utgångspunkten börja i ekonomin. Du kan inte köpa för mer pengar än du RIMLIGEN kan dra in. Det är egentligen märkligt att ett sådant systemfel tycks uppstå i nästan alla elitföreningar. Och det här gäller, ironiskt nog, inte bara sporten ishockey. I fotbollsallsvenskan 2013 gick att läsa att ligan gick 70,5 miljoner back och endast tre av 16 klubbar kunde redovisa vinst. Spelarbudgeten i kombination med överomptimistiska (läs dumdristiga) inkomstkalkyler är allt för ofta orsaken. Däremellan är det också alltför vanligt att organisationen utanför planen är alltför optimistisk. Där är kostnaden sällan pengar, utan handlar istället om värre saker, som utbrändhet och arbetsmiljöproblem ur ett psykosocialt perspektiv.
En spelaragent sa mycket efterklokt i sammanhanget om att klubbar lägger för mycket pengar på spelare: ”Klubbarna kan ju säga nej också!”
Lägg därtill att när det verkligen ska avgöras brukar det många gånger hänga på hur gruppen ska fungera. Arbetsglädje och stämning är många gånger de faktorer som faktiskt i slutändan har det riktigt stora värdet. Det går inte heller att köpa för pengar eller bonusar.
Därför är hela det här kvalitétssnacket, i bemärkelse av hur många lag som spelar och hur mycket pengar klubbar i SHL har tillgång till, en ickefråga. Det är inte där flaskhalsen finns i svensk hockey.
***
Det är på många sätt skrämmande att SHL har blivit av en sådan karaktär att det sätter hela föreningar på spel om de åker ur. Det märkliga är att SHL och hockeyförbundet har låtit det här ske. Skulle inte klyftorna var så stora mellan serierna, skulle inte det här vara samma sorts problem.
***
Man kan ju undra vad nästa steg blir. Att "rätt" lag skickas upp för att skapa rätt marknad? Att bara hemmalagen får vinna? Alla slutspelsmatcher går till en sjunde avgörande? Lite överdrivet, men inte alltför mycket.
***
Det nya systemet är också ett tyst hån mot spelarna. Lönen spelar självklart in, men jag upplever i allt högre grad att många spelare är mer intresserad av att utvecklas och bli en bättre hockeyspelare. Konsekvensen blir att pengarna inte är prioritet när spelaren ska välja klubb.
Svensk hockey kommer aldrig att bli NHL eller KHL. Svensk hockeys modell har länge varit kittlande. Men det här senaste tilltaget är bara ren dårskap. Och det märkliga är att de nya reglerna mest troligt inte heller har någon större förankring bland de som verkligen gillar hockey, ursäkta, konsumerar hockey.