Skellefteå AIK har varit oerhört framgångsrika de senast säsongerna. Laget är ledande i landet just nu och det är inte heller någon slump.
Framgång är i regel aldrig någon slump, däremot är det alltid tufft på toppen. Det finns som bekant en metafor som heter "Det blåser alltid på toppen".
Ishockeyn är som sport oerhört framgångsrik, men är underutvecklad i många avseenden. Det har många år pratats om hur starka HV 71 och Färjestad är, men det är bara att se hur de har agerat när det har börjat bli lite blåsa i motvind.
Framgång är härlig, men när baksmällan har slagit till har den varit tämligen definitiv. Efter guldglansen i svensk hockey, brukar de nedförsbacken bli oerhört brant bara ett par säsonger efter. Facit för de norrländska lagen är skrämmande:
Björklöven: SM–guld 1987, SM–silver 1988. 1989 åkte ur
Luleå: SM-guld 1996, SM–silver 1997, 1998, konkursvarning vid jul. Hade tappat 12 miljoner på knappt säsong
Modo SM–guld 2007, Sm-kvartsfinal 2008, en match från kvalserien 10/11.
Nu befinner sig AIK precis mellan total succé och en backe.
Det som skiljer AIK jämfört mot de tidigare Norrländska klubbarna är att laget har en organisation som är betydligt bättre förberedd.
Men den stora utmaningen med framgången är att kunna hantera all den press som det innebär.
Skellefteå AIK befinner sig på en absoluta toppen av vad som är möjligt just nu. Och laget har också fullt upp med hantera den situationen just nu,
AIK:s GM, Lasse Johansson, har en tuffare uppgift än någonsin. I takt med framgången stiger värdet på spelarna. Det är en naturlig utveckling.
Det som skiljer AIK från övriga Hockeysverige i det här skedet – är att de lägger ingen värderingen i vad "marknaden" säger. Det särskiljer klubben från andra klubbar. HV 71 har värvat, och sparkat, allehanda leftovers från KHL. Samtidigt har AIK scoutat hårt och värvat Stefan Warg. Inte på vad han har gjort – utan vad han kan göra.
Det här sker 2014.
Samtidigt är det lätt att titta på historien hur osannolikt underutvecklad ishockeysverige är.
Kristofer Näslund i BIK Karlskoga är ett levande bevis på inkompetensen när det handlar om hockeysverige.
Han har haft ETT SHL-anbud under sin karriär. Med facit i hand är det bara en av många förlorade stjärnor.
I veckan var jag och tittade på Daniel Olofsson, 36 år, i Piteå. Han har s a m m a egenskaper som Joakim Lindström. Olofsson är också en av många förlorade talanger som verifierar teorin hur ofattbart underutvecklade svensk ishockey faktiskt har varit - och är.
Många tenderar samtidigt i det här resonemanget att angripa alla agenter i branschen. Det är ett stort misstag. Agenterna är inte på något sätt fienden, de skapar istället perspektiv. Men det finns dålig agenter, precis som det finns dåliga chefer och anställda. Är de dåliga, riskerar de att förstöra i stora perspektiv.
I hockeysfären har agenter alltid haft ett dåligt rykte. Den enkla sanningen bakom det är att alltför många hockeyklubbar har varit för svaga – och av ren dumhet levt över sin tillgångar – och i sin tur skyllt på "dyra" kontrakt.
Tillbaka till ämnet.
AIK och Lasse Johansson befinner sig i en dubbelbottnad situation: Ett grymt framgångsrikt lag – och många utgående kontrakt.
Det är en omöjlig ekvation och AIK kommer att tappa spelare. Det är just därför det finns utttryck som att "det blåser på toppen".
Vägen till långsiktigt framgång bygger på andra parametrar än den ekonomiska.
För att tala klarspråk, handlar verksamheten för AIK och även andra klubbar om annat än löneanspråk. Därför riskerar AIK att kunna tappa många av de som har utgående kontrakt den här säsongen. Däribland Svensson, Forssell, Lundberg och Petterström.
I den här den diskussionen är det viktig att ha ett öppet sinne.
SHL är en nästan lika mycket riskhantering som en illegal spelklubb. Spelarna från AIK kommer med all sannolikhet få markant högre ekonomiska bud från andra klubbar. Det är så "marknaden" fungerar. Med eller utan kunskap. Det är kanske ingen slump heller att klubbar i SHL kan omsätta 120 miljoner och ändå gå back.
Det är samtidigt vansinne och som att sticka ett svärd i ögat på en Hockeyallsvensk klubb.
Det som skiljer AIK från många andra klubbar är att de inte står och faller med enskilda spelare. Det finns många spelare laget kan fortsätta fynda och utveckla. Det är också sannolikt därför en av anledningarna till att AIK är de där är
Och det är kanske framförallt det som särskiljer AIK från många andra klubbar – och inte minst SHL i stort.
Så långe de sportsliga premisserna är prioriterade lever SHL.
Percy Nilsson är bra för showen – men en generalsopa när det gäller sport.
Fotbollen är redan förlorad till riskkapitalisterna, eller vad man nu ska kalla dem. Det kan verka tungt, men förhoppningen någonstans är att kapitalismen inte äter upp hockeyn också. Eller vad säger du Jörgen Lindgren? När var du svettig senast? Tio eller tolv år sedan?
//Adam S