Johan Alm inledde försäsongen som en vinglig ankunge som fladdrade iväg åt alla håll, tappade markeringar och drällde puckar runt sig som en trasig fyrvärkeripjäs. Under den tiden kunde man höra mängder av röster som hade börjat tappa förtroendet för Johan Alm. Just då – kanske med all rätt.
För att säga sanningen så gjorde Johan Alm en direkt usel försäsong. Det var så gott som ingenting som stämde och hans spel var långt ifrån vad som skulle komma senare under säsongen.
För helt plötsligt började han spela enkelt. Tränarna fick kontroll på honom och han började spela efter sina handleders förutsättningar och började att använda sin kropp ute på isen. Det blev en succé. Alm fick visa upp sig som en tuffing. Han började att ta för sig mer och mer. Han var helt plötsligt i ansiktet på motståndarna och gjorde det obehagligt för dem.
Efter jul var han som bäst och det blev en enorm konkurrens om platserna i slutet av serien och när slutspelet drog igång. I finalspelet fick han se matcher från läktaren, men det var enbart av en enorm bredd bland de sju som spelade på backplatserna. Nästa säsong är han redo att ta en större roll.
Det är då han ska leva utan sin vapendragare Petter Granberg i laget. Det är då Johan Alm ska blomma ut ordentligt och få fler minuter på isen. Utanför isen är det en virrig kille som bjuder på sig själv.
Vi i media lyfter ofta fram Alm för att han säger vad han tycker och han drar sig inte för att säga det lite oväntade och håller sig inte – som många andra – till klyschorna. Det brukar uppskattas.
För att ge en bild av den ödmjukhet som Alm visar upp utanför isen tänkte jag bara beskriva ett scenario som jag fått berättat för mig. Två dagar efter Skellefteå AIK:s SM-guld var hela laget och stora delar av Skellefteå ute och firade guldet. Det var lång kö till ett av stadens uteställen och samtliga ur laget hade valsat förbi kön – som gemene man nog köpte efter ett SM-guld hade spelats till 0910-land – men inte Johan Alm. Han kom sent och ställde sig sist i kön och väntade som övriga av gästerna. Några personer i kön uppmärksammade detta och hjälpte Alm att gå direkt in – han var ju trots allt guldhjälte. Men för Alm spelade inte det någon roll. Den berättelsen tyckte jag sa en hel del om Johans ödmjukhet. En stor elogé i min bok.
/ Lars L