Den 11 mars i år skrev jag ett inlägg här på bloggen där jag försökte få fram min upplevelse av Jimmie Ericssons prekära säsong i Leksand. Då han valde bort allsvenskan för att bli ett strykgäng med Leksand. Det tärde hårt på honom, liksom det minst sagt gjorde då Skellefteå AIK fick stryk i SM-finalen i fjol. Jag ska inte rabbla allt igen, har ni missat det och vill läsa det -
kan ni göra det här!
Jimmies säsong har varit speciell – för att säga det med en rejäl underbetoning. 35 poäng innebär hans bästa elitseriesäsong poängmässigt under karriären. Men vad Jimmie Ericsson gjort den här säsongen sträcker sig bortom poäng, bortom matcher och bortom mål. Jimmie Ericsson har betonat sin karriär med en säsong som jag försäkrar er om kommer bli den som han minns bäst i dur av samtliga i hans karriär. Den är förvisso inte över ännu, Jimmie har flera bra säsonger kvar i kroppen om han håller ihop. Det här med försäsonger vet vi ju alla inte riktigt är Ericssons kall. Men han har blivit bättre på det med.
Ericsson stod för ett ledarskap, en förmåga att få med sina medspelare på en resa och det finns en klyscha i Skellefteå AIK att ingen spelare är större än föreningen, men är någon det så är det Jimmie Ericsson. Hans jobb i det tysta, skitgörat framför mål som inte alltid syns, de små djävulskapen som får med utvisningar, svinerierna som är EXAKT på den berömda gränsen – ibland en bra bit över den - gör honom till en mästare. Fel av mig där – till en vinnare. För det är så man personifierar Jimmie Ericsson bäst. Det är en vinnare. Det må vara i poker ibland, men när det gäller att personifiera något, att ge ett lag en själ – då är Jimmie nummer ett i Skellefteå AIK. Jag drar mig så långt till att säga att Ericsson är lagets viktigaste pjäs. Han måste vara där för att guldet ska vara där.
Nej, det finns ingen som kan ta ifrån honom den här säsongen. Den var guld värd – i dubbel bemärkelse. Att få smeta på extra grädde på moset med ett VM-guld ovanpå SM-guldet måste ha gett Ericsson upprättelse. Det förklaras egentligen så. Det blev retroaktiv utdelning för Jimmie som kröntes med guldpucken. Och det var han minsann värd.
/ Lars L
