Jag fick ett mail av Jacob Järpegård. Han har skrivit en debattartikel om nationalsången och missbruket av denna i elitserien. Jag håller med Jacob helt och fullt. Bort med nationalsången från matcherna i elitserien. Då blir känslan starkare i landskamper, där den absolut hör hemma. Och VM-matcherna i tungviktsboxning, även om svenskarna är färre där. Så här författar Järpegård sina åsikter:
”Ja, jag vill leva, jag vill dö i norden!” Sista tonerna av Sveriges nationalsång ekar ut i arenan och blandas upp med supportrarnas jubel. Nu är det bara sekunder kvar till match.
Nej, det är inte en landskamp. Det är en elitseriematch som ska spelas. Vilka lag som möts? Spelar det någon roll? På blålinjerna står spelare från Sverige, Finland, Tjeckien, Schweiz och med största sannolikhet ett par länder till. Det är alltså inga helsvenska lag. Förväntansfulla låter spelarna skridskorna glida fram och tillbaka innan de slår på sig hjälmen och tar ett par snabba skär. Matchen är igång.
Men låt oss backa tillbaka till minuterna precis innan matchen, när nationalsången sjungs. Nationalsången är något man gillar som svensk hockeyspelare, den är förknippad med stora och viktiga internationella matcher. För spelarna från andra länder som finns i alla elitseriens lag betyder den med största sannolikhet inget alls. Det spelar ju inte ens någon roll vart i landet de kommer, det låter ju som på hemmaplan för dem. Hemmaplan, det är dit jag vill komma. En hemmaplan ska vara ett lags fort, deras borg, en ogästvänlig plats för alla som inte tillhör hemmalaget på något vis. Men ändå så sjungs det mest gästvänliga vi har i Sverige. Se matchen och allt runt om som ett slag. Bortalaget kommer för att försöka inta ditt fort, din arena. De försöker överlista dina generaler, dina spelare. Och de försöker förödmjuka dina soldater, dina fans. Men ändå så välkomnas de med nationalsången. Det är för mig ofattbart.
Hela poängen med hemmaplan är att man ska känna sig hemma och dra fördel av den. Minuterna innan match ska vara som en enda lång tortyrsession för de som ”inte hör hemma” där. Hur trevligt är det för spelarna i Elfsborg att stå på söderstadion och höra tusentals supportrar sjunga ”Just idag”?’ Hur trevligt är det för Blackburn att komma till Anfield och höra The Kop sjunga ”You’ll never walk alone”? Och hur skönt är det för Liverpools respektive Hammarbys spelare att höra just dessa sånger innan match på hemmaplan? Det är förmodligen då man vet att alla träningstimmar har varit värt det. Ja, de tjänar miljoner, men det tänker de inte på när fansen sjunger. Där kan hockeyn ta efter fotbollen. Två sporter som inte bör jämföras, men i detta fall kan jag av uppenbara skäl inte låta bli.
Låt nationalsången ljuda ut över läktarna under landskamper, men snälla ta bort den från elitserien. Om ni inte köper de argument jag har så kommer det ett till: Låt oss slippa lokala kändisar och avdankade slagerstjärnor i mittcirkeln innan match.
Av Jacob Järpegård
broderjacob@hotmail.com