Matchen i Karlstad är slut och jag kan tänka mig att det var några supportrar som satt hemma i tv-sofforna och ryckte sitt hår i den andra perioden då ett minst sagt blekt Skellefteå AIK blev rundade av Färjestad.
Men vi tar det från början. Matchen vi fick se i Löfbergs Arena - ja, den heter ju så numera – inleddes i form av ett ställningskrig. Det var två lag som inte skapade de riktigt heta chanserna i den första perioden. Det var väldigt mycket kamp och för Skellefteå AIK:s del så var det ett nytt kvitto på att spelet inte fungerade till 100 procent. Detta mot ett Färjestad som under inledningen av säsongen inte vunnit på hemmais – laget låg dessutom sist i SHL inför matchen.
Men om det var lite stelt och tråkigt i den första perioden så blev det totalhaveri för de svartvitgula i den andra perioden. Färjestad ville mer, åkte mer skridskor och ett handlingsförlamat Skellefteå visade var hålen fanns bakåt. Ett powerplay mål som inte var speciellt mycket att säga om i spel tre mot fem, en markeringsmiss av Frögren och ett katastrofalt ingripande av Tim Heed gjorde att värmlänningarna sprang ifrån till 3–0.
Matchen kändes då avgjord, men någon har ju myntat uttrycket att det svåraste som finns i ishockey är att leda med 3–0. Så blev fallet för Färjestad. Jimmie Ericsson visade sin absolut bästa sida när han trampade igenom Färjestadsförsvaret på ett rejält och satte reduceringen innan andra vilan.
I den tredje perioden kändes det som att någon i omklädningsrummet höjt rösten – och det ordentligt. Laget förstod att de gjorde en av sina sämre spelperioder på länge och i den tredje ändrade laget på det. Jimmie Ericsson gjorde sitt andra mål i matchen och har nu fyra mål på två matcher. Ett ganska imponerande facit.
Kvitteringen från Erik Forssell – framspelad av Niclas Burström – var riktigt vackert. Forssell firade dessutom sin 300:e SHL-match med sitt 3–3-mål.
Efter målet fortsatte Skellefteå AIK att pressa på framåt, men med eftertanke. Jag noterade små coachningar som att spela Fredrik Lindgren i powerplay med Heed för att inte riskera någon spelvändning i den spelformen som gjorde att laget inte chansade.
I straffläggningen var Henrik Karlsson stor och säker. Detta samtidigt som Melker Karlsson var kylig och kreativ. Segern innebar serieledning, två poäng och en förlängning av sviten att laget inte har förlorat under ordinarie tid sedan i februari.
Dock ska det ges iväg några kängor. Det var flera spelare som inte alls presterade i dagens match. Flera spelare som ska vara ledande spelare som inte får spelet att stämma och som antingen går runt med rejäla hjärnspöken eller som helt enkelt inte får ut de sista procenten av sin kapacitet.
Den som ska hyllas mest i matchen är helt klart Jimmie Ericsson då hans två mål fick laget tillbaka i matchen. Men det är många som borde se sig i spegeln och fundera vad det är som inte riktigt stämmer.
Jag upplever att det görs mer saker på egen hand i den här matchen än när spelet stämmer. Det åks med pucken för länge och när passningarna kommer så är det några procent precision som saknas. Det stör farten, men idag var den ändå som bortblåst – i två perioder.
Trots allt måste sägas att laget visar en enorm styrka att besegra Färjestad på bortais trots att laget gör en dålig period och en direkt usel period. Hur det gick till är jag inte riktigt säker på, men det hände i alla fall.
/ Lars L