Jag sitter i skrivande stund på ett hotell i centrala Linköping och det är således hög tid att summera dagen, eller, rättare sagt, kvällens underhållning i Cloetta Center.
I mina ögon var detta säsongens bästa match. I alla fall sett till viljan att vilja krossa laget på andra sidan och till den offensiva underhållning. Det var kamp, offervilja och precis det som Bert Robertsson sa: slutspelskaraktär.
LHC är ett lag som bjuder upp till dans. De har offensiven som sin styrka och gör också allt för att hockeyn ska vara just offensiv.
Det passar utan tvekan Skellefteå AIK. Det eftersom att AIK också älskar att spela offensivt och då man har fyra kedjor som behärskar det spelet. Den bredden saknar LHC.
En annan anledningen till varför AIK gillar att möta ett lag som Linköping är att man är minst lika bra offensivt, om inte bättre, samtidigt som är mycket bättre på att stoppa motståndarna chanser. Dessutom är AIK:s målvakter bättre än andra lags, en detalj som Markus Svensson visade ikväll.
Att matchen kröntes med att Bud Holloway äntligen fick göra mål påverkade ju inte underhållningen och snacket kring matchen på ett negativt sätt.
Kanadensaren satte 4–2 efter en fin passning av Oskar Sundqvist, som för övrigt var mycket bra idag, och firade sitt första mål för säsongen som att det var en suddenmål i ett slutspel.
Jag gläds riktigt mycket med Bud. Han har kämpat, bitit ihop, svarat på jobbiga frågor och dessutom aldrig gnällt – och äntligen kom utdelningen.
Nu är det stor chans att det blir en ketchupeffekt, särskilt eftersom att Bud, förutom att han gjorde mål, spelar med mycket mer fart nu och är med i händelsernas centrum jämfört med inledningen av säsongen.
Det är något som minst sagt bådar gott för Sveriges bästa lag.
Andra som bör lyftas fram från kvällens AIK är:
Jonas Frögren– Nu spelar han verkligen som den backen han värvades för: tufft, bryskt och helt utan broms i sarghörnen. "Frögga" kommer utan tvekan blir en viktig AIK-bit denna säsong.
Erik Andersson– Han var tillbaka i bygget vars lag ratade honom. Han svarade med att vara kanske planens bäste back där hans första period var minst sagt lysande.
Jocke Lindström– Hans förarbete till Möllers 1–0-mål var på många sätt och vis briljant. Hade också en första period som var magisk. Mattades lite mot slutet men visade förutom en offensiv spelglädje ett jävlar anamma – något som Simon Hjhalmarsson fick smaka på när han drattade på rumpan.
Arvid Lundberg– 19-åringen går från klarhet till klarhet då han i allra högsta SHL-tempo löser alla prov och situationer han sätts i. Lundbergs uppåkning i första perioden, från egen zon till målchans i andra änden av isen, var sjukt skoj att uppleva. Här har AIK en framtida storback på gång.
*****
Nä, dags att hoppa i säng och sova några timmar innan det är dags för tidig avfärd mot Skellefteå i morgon onsdag.
Eftersom jag är tillbaka i stan vid 14-tiden och då Adam är i Las Vegas fram till nästa onsdag så kommer bloggen inte ha möjlighet att bevaka AIK-tränignen i morgon. Att det däremot kommer vara ett glatt gäng som går på is vid 11-tiden behöver man inte vara ett geni för att förstå. ;)
// Arvid M