Förhoppningsvis har väl inget missat om vad som hände igår i derbyt mellan Medle och Myckle, men om du mot någon oklar förmodan gjort det så finns det en perfekt recap av det hela här.
Vi, Myckle, vann alltså matchen med 2–1. Inte fullt rättvist precis, då Medle i mångt och mycket var det bättre laget under stora delar av matchen, men en seger är alltid en seger och glädjen hos oss var total efteråt. Eufori blandat med lättnad tror jag nästan det var. Att vi klarade det liksom.
Men lika glatt som vi hade det i vårat omklädningsrum var det lika dystert i Medles.
Och det är det jag tycker det ska vara. Efter en förlust, och framförallt i en viktig match ska man vara besviken, ja såpass besviken att tårarna kan krypa fram. Och vid en seger vid en sådan match kan mycket väl en och annan glädjetår rinna.
Fast självklart så varierar ju detta från person till person, men jag är i alla fall en sådan som vid viktiga matcher kanske nästan blir lite väl känslosam.
Det är vid otaliga tillfällen som jag faktiskt har gråtit över Arsenals misslyckanden i de stora matcherna. Helt otröstlig har jag varit, men lika otröstlig som jag var vid Ligacup–finalförlusten mot Birmingham 2011, var jag överlycklig så att tårarna rann vid FA Cup–segern 2014, fast detta är inte heller något som jag skäms över.
Har man känslor för något så har man.
Och det är via detta spår som jag får en slags klump i hjärtat för en viss motståndare igår. För honom var det där matchen som han bara inte fick gå förlorande ur. Visst, den betydde mycket för mig med, det gjorde den verkligen, men inte alls på samma nivå.
För när min kollega Peter Wikberg gjorde en videointervju med matchvinnaren Andreas Stenlund så kunde vi syna en sorgsen Medlekille liggandes på backen gråtandes med tröjan över huvudet.
Besvikelsen som då var över Älvsbacka kunde inte illustreras bättre av en med ett större Medlehjärta än Clas Bergwall som trots sina 26 år redan vid flertalet tillfällen visat prov på hur mycket hans hjärta verkligen bankar för det där blå-vita stället, och inte minst när han låg där helt förkrossad efter gårdagens slutsignal.
Det tog ont att se på. Verkligen ont.
Clas gjorde allt i sin makt plus lite till för att få segra igår, men det gick ändå inte vägen och utan att ha frågat honom gissar jag att Clas själv känner ett stort ansvar trots hans som vanligt gedigna insats.
Men han har i alla fall det där som väldigt, väldigt, väldigt få har.
Han har ett enormt klubbhjärta.
Han är villig att göra allt för sitt Medle.
Även om han spelade för Kaif för något år sedan, vilket jag tror han nog idag ångrar lite.
Det finns ingen annan här i Skellefteå med omnejd som känner något liknande för ett lag, och det är tråkigt att det ska vara så få, men just därför får vi inte glömma bort att hylla dessa hjältar.
Clas Bergwall är i mångt och mycket väldigt lik en av världens största ”klubblegendarer” i Tony Adams.
Enligt vad jag har hört är Bergwall en Spurs-supporter så han lär väl inte gilla liknelsen, men jag hoppas han förstår ändå.
Adams sa en gång det klassiska citatet: ”Spelar du för märket på framsidan av din tröja så kommer man ihåg namnet där bak”. Och är det något som Clas Bergwall gör så är det att spela för märket på framsidan av hans tröja.
Men det har också gjort att man kommer ihåg hans namn.
Clas, du är och kommer alltid att förbli en ”klubblegendar” här i Skellefteå.
Tack Clas. Tack för att det finns någon kvar med (klubb)hjärtat på rätt plats.