Stora ögonblick föds ur stora möjligheter. Idrott är inte på liv och död – det är så mycket viktigare än så (lite förändrat). Två ordspråk som förklarar idrotts storhet, det som ramar in oss och förtrollar oss att inte släppa taget. Sådant som får oss att bete oss som griniga barn vid fel resultat, men som får oss att fira som överförfriskade tonåringar när resultat går den väg vi vill.
Idrotten har ögonblick som gör att man kommer till tårar. För min egen del är det starkaste ögonblicket jag upplevt den 25 maj 2005. Det var en varm majkväll som jag spenderade tillsammans med några vänner. Jag satt i en tv-soffa och såg mitt älskade Liverpool bli utspelade och nerkörda av AC Milan i 45 minuter och hur Kaka och Hernan Crespo förstörde min kväll. Allt var sämst, jag har sällan mått så dåligt, jag vill kräkas, gråta och fly. 0–3 i paus och hela min värld raserades. Men sen kom det. Det ögonblicket som jag aldrig någonsin kommer att glömma. Den andra halvleken hade bara blivit fem minuter gammal när Liverpool reducerade till 1–3. Inom loppet av fem minuter hade mina idoler vänt ett 0–3 underläge och hela min framtoning, livsglädje och personlighet hade förändrats som skillnaden mellan vinter och sommar. Liverpool vann matchen och jag kände en så innerlig glädje som jag inte kan beskriva med ord. Det var en känsla som fick mig att sväva på moln i dagar, veckor, månader – ja, nästan år. Det är vad idrott gör med oss.
Historien är fylld av ögonblick där folk har blivit hjältar. Där ett lag har förvandlat en stad på ett sätt som inte går att förstå för den som inte är inbiten. Idrottshistoriens klarast lysande exempel är Boston och deras älskade Boston Red Sox. Under början av 1900-talet var Red Sox en stormakt inom baseball. De vann World Series 1903, 1912, 1915, 1916 och 1918. Men då började fördärvet. Lagets stora framtidsnamn och stjärna Babe Ruuth såldes till värsta konkurrenten (Bostons motsvarighet till Skellefteå AIK:s Löven) New York Yankees. Då började en förbannelse i staden. Bostons vinnande trend förbannades i vad som kallas "The curse of the Bambino". I 86 långa år led staden, man skrattade åt Boston och Red Sox fans (Sox Nation) i nästan ett sekel. De var nära många gånger, men det ville sig inte. Det såg nästan ut som att förbannelsen skulle driva klubben till undergång. Men då kom vändningen. I slutspelet 2004, mot hatmotståndaren New York Yankees hamnade Boston i underläge med 0–3 i matcher. Inget lag i baseballhistorien hade vänt ett sådant underläge – någonsin. Men under fyra dagar lyckades laget med det omöjligt. Laget vann fyra raka matcher och efter att sedan ha vunnit finalen så kunde Red Sox efter 86 långa år bryta förbannelsen. De förändrade en stad, och de gjorde det med staden i ryggen. Spelarna i laget blev till hjältar. Hjältar som blev legender.
Idag, på en annan kontinent. I en annan sport. Sluter Skellefteå upp bakom Skellefteå AIK. Spelare som redan hyllas i staden får sin chans att bli hjälte. Det är nu de skapas. Efter två raka SM-finalförluster så är det folk som tvivlar. Men inte i Skellefteå, här verkar det som att ingen man möter på gatorna tror på en förlust. Alla har en bestämdhet i blicken, som även syns i spelarna. Det är nu den stora möjligheten finns – den stora möjligheten att föda ett ögonblick som kan förändra en hel stad. Det är nu hjältar ska skapas, det är nu en förvandling ska ske. För just nu är ishockey inte på liv och död i Skellefteå – det är så oerhört mycket viktigare än så.
/ Lars L