Skellefteå AIK vann även match två i finalserien mot Luleå HF. Och laget gjorde det på ett imponerande sätt.
Luleå kom ut med en helt annan glöd, påhejade av en magisk inramning i Coop Arena, och satte rejäl press på gästerna. Men trots att inramningen var öronbedövande och riktigt underhållande och bra – så tycker jag trots allt att det var ett ännu större tryck från publiken i Skellefteå.
Luleå fick även 1–0 efter ett magiskt pass från Cam Abbott till Linus Persson. Den kedjan var het i matchen för Luleå. Men den var i mångt och mycket ganska ensam om det. Luleå hade dock bud på 2–0 då laget fick spela 5 mot 3 en lång stund. Men i stället. Psykologiskt mål som det så vackert kallas.
1–1 då i matchen. Mycket tack vare Viktor Arvidsson som gjorde förarbetet till 1–1 på bästa sätt. Det tog bara drygt tre minuter innan Arvidsson skulle visa upp sig igen. Den här gången genom att sno till sig pucken och fri med Johan Gustafsson göra 2–1. Jimmie Ericsson fick sedan en retur rakt på bladet och kunde enkelt göra 3–1. Då kändes det som att Luleå tappade mycket av puschen de hade från start.
Den andra perioden blev jämn. Luleå hade ett bra tryck stundtals, men när Skellefteå växlade upp i tempot kunde inte hemmalaget följa. Arvidsson och Melker Karlssons samarbete till 4–1 var oerhört vakert.
Luleå fick 2–4, men närmare än så kom aldrig Luleå. Det berodde på några faktorer.
Enligt mig så var Johan Gustafsson för trött för att orka göra ytterligare en demonmatch. Killen fick 20 timmar på sig att vila och få tillbaka både energi och vätska i kroppen inför dagens match. Han skulle dessutom ladda om mentalt och det gick inte på samma sätt som inför final ett. Visst, Joacim Eriksson hade samma förutsättningar, men han hade inte alls lika mycket att göra och tappade inte lika mycket vätska i matchen igår. Han fick dessutom vinna matchen och kom inte helt mentalt tom ur det mötet. Därför blev Gustafssons uppgift nästan övermänsklig.
Luleå försökte med ett offensivare spel, men jag skulle vilja ta till klyschan att man ska göra det man är bra på. Luleå har inte gått till final genom en tokoffensiv utan har haft en hysterisk disciplin i försvarsspelet som lagt grund till lagets framgång. Nu tummades det på disciplinen, handbromsen lättades för mycket och på den hockeyn är Skellefteå AIK helt enkelt bättre än Luleå.
Summa summarum tycker jag att Skellefteå AIK var det bättre laget även i match två. De vann rättvist och det på grund av ett gediget lagarbete, men med spelare i form av Arvidsson bland annat som sticker ut på ett sätt som bär en hjältes stämpel. Arvidsson var matchens kung – det missade ingen.
Förutom det så tar jag med mig en helt otrolig stämning i Coop Arena. Men jag tycker trots det, trots björnhuvudet, hyllning av Jan Sandström tills hans låt "Macho Man" och hur Luleåpubliken till stor del i rött bar fram sitt lag – att stämningen var bättre i Skellefteå Kraft Arena. Nästan 6000 hoppande i publiken gav hopp inför framtiden. Jag kommer på mig själv sittandes och hoppandes (ja, lite av en ordvits) att man får uppleva det igen. Jag såg en tant på en bra bit över 60 år några rader nedanför mig som hoppade, sjöng och såg ut att ha hur roligt som helst. Det förenar, det speglar av sig och det sprider sig. Skellefteå Kraft Arena blir återigen spelplats för den här härliga matchserien igen på tisdag. Tillåt mig att hoppas på något liknande som i lördags gällande stämning, gåshud och kamp mellan hejarklackarna. Jag lär ju inte direkt vara ensam om att hoppas på det.
/ Lars L