Alexander Urbom och Henrik Hetta gruffar med varandra. Foto: Jonas Ekströmer/TT.
Skellefteå AIK kom till Hovet med fem raka bortaförluster. Och det kändes som om det låg som ett ok över spelarna från första nedsläpp. Eller som tränare brukar säga, AIK satt kvar i bussen.
Djurgården checkade hårt, fick fast AIK, och tog också ledningen med 1–0 Gustav Possler slog in en retur sedan han ”vunnit” en närkamp med Anton Öhman.
AIK tog sedan en väldigt tidig timeout, efter 4.48. Jag har varit med länge men kan inte komma ihåg en så snabb timeout från Skellefteå AIK.
Det blev lite bättre efter det. Men fortfarande var det Djurgården som var aggressivare och snabbare på skridskorna, kort sagt: jobbiga att möta för AIK.
2–0 kom också. Powerplaymål där Emil Djuse råkade styra in en puck från Patrik Lundh som ställde Gustaf Lindvall i målet.
En period som helt var Djurgårdens.
Till den andra perioden kom AIK, nu använder jag en klyscha, som ett helt nytt lag.
Perioden gick helt i AIK:s tecken och att det bara blev ett mål för gästerna var målvakten Adam Reideborns förtjänst.
Emil Djuses friläge det som stack ut mest.
Men målet var snyggt. Oscar Möller hittade Jocke Lindström som var obeveklig i spel fyra mot fyra.
AIK hade också ett powerplay i slutet av perioden. Tyvärr hade Jonathan Pudas åkt in i omklädningsrummet just före efter blodvite.
Han behövs i de lägena.
Det var också mycket gruff. Båda lagen var lite griniga.
Nu fick AIK ett pp-läge i början av tredje med Pudas på isen. Men det hjälpte inte heller.
Tredje perioden kändes som en enda lång jakt på kvittering.
Men Djurgården spelade tätt och höll till stor del AIK ute i hörnen.
AIK tog också ut målvakten men inga chanser skapades – annat än för Djurgården som hade några puckar som strök den tomma målburen.
Det känns verkligen som att AIK gjort sig förtjänt av minst en poäng. Framförallt efter andra perioden. Men det är målen som räknas.
Gustaf Lindvall bäst i AIK.