De flesta politiker slår vakt om asylrätten – i teorin.
2019 har inneburit ännu ett år där samtliga riksdagspartier – förutom Sverigedemokraterna – sagt sig stå bakom asylrätten.
Det är en klen tröst för alla dem som tycker att den är viktig, ordet verkar knappt betyda någonting längre.
”Asylrätten ska värnas”, fastslog statsminister Stefan Löfven (S) i sin regeringsförklaring den 19 januari i år. Till vissas glädje och andras förtret. För att ingen skulle tvivla på att linjen ligger fast deklarerade han samma sak i regeringsförklaringen den 10 september.
För Kristdemokraterna, regeringens stundtals tuffaste kritiker, är värnandet av asylrätten något självklart. Så självklart att deras Europaparlamentariker David Lega avfärdade ett påstående om att partiet skulle vilja inskränka den som ordet ”absurt”. Moderaterna har också varit tydliga med att de inte avser att lägga förslag som inskränker asylrätten.
Samtidigt har partierna gjort allt de kunnat för att signalera att det nu minsann är dags för andra migrationspolitiska bullar. M-ledaren Ulf Kristersson vill ha en målsättning på 5 000–8 000 asylsökande per år – en minskning med 95 procent jämfört med ”rekordåret” 2015.
Stefan Löfven sa för två månader sedan att Sverige minsann inte ska ha fler flyktingar – utan färre. Socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) skrev tidigare i år på Facebook att ”vårt mottagande ska fortsätta ligga på låga nivåer”. KD-ledaren Ebba Busch Thor vill i sin tur minska mottagandet med 70 procent.
Det hela framstår som en aning motsägelsefullt.
Poängen med att asylrätten är en rättighet är att människors skyddsbehov ska vara det avgörande. Inte de andra ländernas vilja att ta emot dem som flyr.
Ännu märkligare blir det när partierna nu också tycks vara överens om att vi ska ha långsiktighet och förutsägbarhet gällande antalet asylsökande över tid. Det låter som raka motsatsen till hur asylrätten är tänkt att fungera. Trots det säger sig alla svenska partier, förutom Sverigedemokraterna, fortsätta stå upp för den.
Med den logiken skulle det troligtvis också vara förenligt med asylrätten att såga loss Sverige från våra nordiska grannländer, bogsera ut oss till mitten av Atlanten, sudda ut oss från alla sjökort och dressera flyktingbåtssänkande bläckfiskar att patrullera våra farvatten.
Någonstans måste det finnas en gräns för hur hård flyktingpolitik det går att förespråka samtidigt som man säger sig värna rätten att söka asyl. Åtminstone om man är en politiker som gör anspråk på att mena vad man säger och säga vad man menar. Åtminstone om man vill att denna universala rättighet ska vara något mer än en papperstiger.
Den som tycker att det blir för mycket segregation, för hög kriminalitet eller för lite pengar kvar till välfärden, om vi ska fortsätta värna asylrätten, får väl helt enkelt säga att hen tycker det och argumentera för ett annat system i stället för att fortsätta urvattna begreppet.
I sin oktoberprognos spådde Migrationsverket att de nya oroligheterna i Syrien inte påverkar antalet asylsökande till Sverige.
Så svårt har vi redan lyckats göra det att ta sig hit för människor som vill söka skydd. Kanske borde statsministern ha hållit igen i sin regeringsförklaring.
Max Sjöberg