Kräv tiggarens rätt – och plikt

Ledare. Ja, visst finns det en gräns för vad kommunerna kan erbjuda världens fattiga.

1 april 2015 06:49

Var går gränsen för svenska kommuners skyldighet att hjälpa tiggande romer? Det finns inget tydligt svar på den brännheta frågan.

Skellefteås kommunalråd Lorents Burman (S) har förklarat att tiggarna från Rumänien är att betrakta som turister, och att deras barn därför saknar rätten att gå i skolan här. Kommunen har egentligen inget ansvar, säger han. (Sveriges Radio 31/3). Skolväsendets överklagandenämnd har tidigare kommit till samma slutsats.

Skellefteå kommuns för– och grundskolechef gör en annan tolkning och menar att barn som är här längre än tre månader ska få gå i skola. I Umeå har en namninsamling dragits igång, för ”alla barns rätt till skolgång”.

Argumenten för det är starka: barn kan inte rå för föräldrarnas situation, och det är en etisk utmaning, milt uttryckt, att göra skillnad på ”våra” och ”deras” barn. Redan i dag kan till exempel asylsökandes och papperslösas barn få gå i svensk skola. Så varför inte ge ytterligare en grupp samma rättighet?

Ändå är frågan inte alldeles enkel.

Som vän av invandring inser även jag att det kan bli ohållbart att nagga välfärdsstatens principer i kanterna så länge det saknar folkligt stöd. Medborgare har både rättigheter och skyldigheter, och ska vi låta nya grupper ta del av till exempel svensk skolgång bör vi i så fall acceptera de nya invånarna fullt ut och även kräva att de arbetar och betalar skatt. Att enbart ge rättigheter håller inte i längden.

Dagens tiggeridebatt handlar alltför sällan om hur vi skulle kunna få romska tiggare att finna en annan sysselsättning. I vintras ordnades snöskottning i Västerbotten, en utmärkt idé som kom från tiggarna själva.

Fler liknande och andra idéer har dykt upp runt om i Sverige, och fått människor att resa sig från gatan. Tiggarna sitter med pappersmuggen i kylan för att de saknar alternativ.

På senare tid har många debattörer ondgjort sig över kåkstäder som vuxit fram i de större städerna. Sådana ska vi inte ha i vårt land, är åsikten. Men utifrån tiggarnas perspektiv är det uppenbarligen bättre att sitta på svenska gator eller övernatta i svenska städer, än vad det är att stanna kvar i Rumänien.

På frågan om det finns en gräns för kommunernas hjälp till tiggande EU–migranter är svaret ja, visst finns det en gräns för vad vi kan erbjuda världens fattiga. Men deras rätt att befinna sig på svenska gator borde vara självklar. Den går före vår ”rätt” att slippa se fattigdomen.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!

Ämnen du kan följa