Det är ingen rolig läsning.
2020 har varit ett våldsamt år inom lokalpolisområde Skellefteå.
– Med tanke på allt grovt våld med tillhyggen så är det bara tur och rena slumpen att det hittills inte har slutat med något mord, säger åklagaren Jonas Fjellström till Norran (5/11 2020).
För inte alltför länge sedan var Skellefteå med omnejd en förhållandevis trygg plats.
Men någonting har hänt. Vad detta någonting är finns det åtskilliga teorier om. Lars Westermark, polischef i Skellefteå, nämner några: narkotikaskulder, jakten på pengar i kontantlöst samhälle, hämningslösande droger och att allt fler bär kniv.
Detta och mycket därtill har Norrans kriminalreporter Hans Berggren berättat om i en artikelserie (Norran 5–7/11 2020).
Utvecklingen borde oroa. Och det gör den också.
Frågan är vad som kan/bör göras för att få stopp på våldsspiralen.
En sak är i varje fall helt säker: Det politiska Sverige måste bestämma sig. För att kunna bekämpa brottsligheten måste uppgiften ges högsta prioritet.
Det handlar om polisen, om åklagare, domstol och kriminalvård. Och deras resurser. Det är samma rättsprocess oavsett om det handlar om grov gängkriminalitet i Malmö eller om ett bråk om en mobiltelefon som spårar ur i Skellefteå.
Kriminaliteten har inte eskalerat ur tomma intet. Många såg vad som var på väg att hända.
Men i stället för att ta alla varningssignaler på allvar fanns det en överdriven tro på att förebyggande åtgärder var lösningen, den enda lösningen. Det var den inte. Det blev tvärtom.
Därmed inte sagt att det förebyggande arbetet är bortkastat, att det är meningslöst. Här har skolan en viktig roll. Att det finns skolor där över hälften går ut nian utan godkänt betyg är inte godkänt. Det är en utmärkt grogrund för kriminalitet.
Om vi bara hade haft fler fritidsgårdar …
Om vi bara hade mindre ekonomiska klyftor …
Visst, det går att drömma. Men varken lås och bom på fritidsgården eller fattigdom gör människor kriminella. Det kan vara en bidragande orsak, men inte en huvudorsak. Huvudorsaken stavas i stället social kontroll, eller bristen på densamma.
När skolan inte längre vet vad eleverna sysslar med under skoltid, när föräldrarna inte vet vad deras barn sysslar med under fritid, är det grannskapets normer och värderingar som får forma en ung människan liv. Inte sällan med förödande konsekvenser.
Sverige har en lång väg att vandra innan man kommer tillrätta med kriminaliteten. Om man någon gång gör det.
Men låt oss börja från grunden, med att stärka rättskedjan.
Enligt Brottsförebyggande rådet klarades bara 32 procent av morden och dråpen med skjutvapen upp åren 2014–2017. De bristande resurser längs rättskedjan gör att alltför få grova brott klaras upp och att samhällets reaktion blir alldeles för långsam. Fler uppklarade brott och snabbare straff torde vara viktigare än strängare påföljder.
Polis och åklagare behöver dessutom ha tillgång till fler kameror. Det behövs ett nytt regelverk kring hemlig dataavläsning och hemlig rumsavslyssning.
Kronvittnen – en person som får fördelar på grund av de uppgifter han eller hon lämnar om andras brott – har diskuterats.
Men det finns inget enskilt förslag som kommer att stoppa skjutningarna och sprängningarna i Sverige, eller hindrar en 22-årig man att råna en kvinna i rullstol i Skellefteå.
Vad som behövs är ett helt batteri av åtgärder från sociala normer och värderingar, via en stärkt rättskedja till en kriminalvård som vårdar. Inte bara förvarar.
Men framför allt behövs det civilkurage och ett samhälle som agerar med styrka och självförtroende.