Miljöpartiet har skruvat upp volymen på alla områden

Bilåkande, flyg, återvinning, varukonsumtion, matsvinn, byggande – allt ska åtgärdas, beskattas eller regleras.

Sverige 16 oktober 2021 07:00
Detta är en ledarkrönika. Norran är partipolitiskt obunden med beteckningen frisinnad.

Vår generation ska lösa klimatkrisen.

Det är visionen som Miljöpartiets språkrör Per Bolund och Märta Stenevi lade fram när de i veckan (11/10 2021) presenterade partiets färdplan för klimatpolitiken, det viktigaste förslaget under partiets kongress i helgen.

Det är dock inte en färdplan i traditionell bemärkelse där åtgärder siffersätts med hur mycket och hur snabbt utsläppen ska minska.

I stället har Miljöpartiet helt enkelt skruvat upp volymen på alla områden.

Bilåkande, flyg, återvinning, varukonsumtion, matsvinn, byggande – allt ska åtgärdas, beskattas eller regleras. En hel del av förslagen är bra och enkla att hänföra till liberala principer som att utsläpparen ska betala.

Annat är mer klassisk miljöpartism. För Miljöpartiet räcker det exempelvis inte med att ställa om personbilsflottan till el. Man ska också använda modern teknik, bland annat så kallad geofencing, för att övervaka bilisterna så att de inte kör för fort eller med dubbdäck på fel gator, och sätta upp mål om ett ”mer transportsnålt samhälle”.

Partiets tillväxt- och konsumtionskritiska ådra pulserar mellan raderna.

Färdplanen är på så sätt också en illustration av den situation partiet befinner sig i. Språkrören Maria Wetterstrand och Peter Erikssons projekt var att göra Miljöpartiet regeringsdugligt, att ta partiet in i de fina salongerna på Rosenbad.

Väl inne var festen inte lika rolig som man hade hoppats. Ambitiösa vallöften, exempelvis att kolet Vattenfall bröt i Tyskland skulle stanna i marken, fick svikas. Regeringens helomvändning i migrationspolitiken under flyktingkrisen 2015 slet nästan partiet i två delar.

Succén i Europaparlamentsvalet 2014, då partiet blev näst störst med 15,4 procent, förbyttes snart i besvikelse och nedgång.

Miljöpartiet har balanserat på eller nära riksdagsspärren i princip under hela mandatperioden. Det hanterar man precis som partier brukar göra: man söker sig tillbaka till rötterna.

Klimatfärdplanen är ett sätt att försöka återvinna de gröna väljare som lämnat partiet i besvikelse över den pragmatism som regeringsinnehavet tvingat fram. Ingen ska tvivla på att Miljöpartiet är det parti som sätter klimatet främst, har de mest ambitiösa målen och flest åtgärder för att nå dem.

Därför signalerar man i så djupgröna färger man kan och hoppas att miljörörelsen ska sluta upp.

Mål som redan är tillräckligt ambitiösa skärps i förhoppningen om att politiska motståndare ska säga att Miljöpartiet går för snabbt fram i klimatfrågan, för då kan man svara att klimatet inte kan vänta och få till en konflikt som ställer dem på ”rätt” sida.

Det är dock en strategi som har sina begränsningar. Dels har den uppenbarligen inte fungerat särskilt bra hittills, för Miljöpartiet ligger kvar runt fyra procent i opinionen trots starkt fokus på miljö och klimat under det senaste året.

Dels fortsätter regeringsinnehavet att tvinga fram nya, besvärliga målkonflikter.

Vad tycker miljöaktivisterna om att Miljöpartiet under valåret måste göra allt för att rädda cementproduktionen på Gotland?

Och vad händer om Socialdemokraterna till slut börjar trycka på kring att fler svenska gruvor måste öppna?

Det är ingen omöjlighet att Miljöpartiet, i ett försök att bevara idealismen och behålla miljörörelsens stöd, lämnar den regering de kämpade så hårt för att få ingå i.


 
 
 
 
 
 

Ämnen du kan följa
Läs mer!

Debatt: Bland vinnare och förlorare i det politiska spelet

Insändare: Klaga inte på energipolitiken – vi i norr är vinnare

Insändare: Avgiftsfri kollektivtrafik – "Dags att uppfylla Skellefteås klimatmål"

Ida Arnstedt: Låt näringslivet visa vägen i klimatfrågan

Jessica Polfjärd på besök i Skellefteå – hyllar Northvolt: ”Det andas framtid”

Visa fler