Hur Liberalernas tio förlorade år gav Sverigedemokraterna fritt spelrum

Krönika. Med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen samma år blev den redan ängsliga diskussionen om invandring och integration än mer präglad av beröringsskräck. Och för många liberaler blev det bekvämare att hålla tyst eller nöja sig med att se integration som en fråga om ”enkla jobb”.

14 oktober 2016 05:57

”När livet för en majoritet av de som bor i ett område helt och hållet präglas av socioekonomiska villkor och kulturella referensramar som på ett radikalt sätt skiljer sig från samhället i övrigt omvandlas den individuella utsattheten till kollektiva processer med en egen dynamik. /…/ Detta leder till en process där utanförskapet i sig genererar mer utanförskap och där utanförskapets kultur går i arv.”

Det skulle kunna vara en dagsaktuell analys av framväxande etniska parallellsamhällen på många platser i Sverige.

Men rapporten ”Utanförskapets karta” skrevs hösten 2004 av Folkpartiets dåvarande integrationspolitiske talesperson Mauricio Rojas.

På samma sätt känns Nyamko Sabunis varningar i boken ”Flickorna vi sviker”, som gavs ut inför valet 2006, om hur hederskultur blivit ett allt större problem i Sverige provocerande aktuell tio år senare.

Politiker som Rojas och Sabuni bidrog till att många såg integrationspolitiken som ett av Folkpartiets starkaste kort. Samtidigt anklagades FP konsekvent för att ”fiska i grumliga vatten”.

Rojas, som i debatten fick utstå både hot och rasiststämplar, var rentav så kontroversiell att Centerpartiet efter valet 2006 lade in sitt vetomot att han skulle få inflytande över regeringens migrations- och integrationspolitik. I stället placerades han i riksdagens konstitutionsutskott och valde 2008 att lämna politiken.

I Alliansregeringen kom utanförskapsdiskussionen i stället att handla om Moderaternas hjärtefråga att minska sjukskrivningstalen och vid regeringsombildningen 2010 fick Sabuni lämna ifrån sig integrationsfrågorna.

Med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen samma år blev den redan ängsliga diskussionen om invandring och integration än mer präglad av beröringsskräck. Och för många liberaler blev det bekvämare att hålla tyst eller nöja sig med att se integration som en fråga om ”enkla jobb”.

FP valde som Rojas nyligen beskrev det i en krönika att ”bli ett irrelevant politiskt parti”, och bidrog därmed sannolikt till SD:s framgångar. ( Svenska Dagbladet 2/10 2016)

På många håll inom Liberalerna finns i dag en insikt om misstagen och en längtan efter personer som kan ta vid där Rojas och Sabuni slutade.

Mycket tyder därför på att L de närmaste åren kommer att ägna allt mer tid åt de hot mot den liberala samhällsordningen som ryms i Sveriges integrationspolitiska katastrof.

Det handlar om att betona hur liberala värderingar är en central del av kittet som håller samman det svenska samhället och om åtgärder för att bekämpa hederskultur och religiös fundamentalism.

Men här ryms också den för liberaler svåra avvägningen mellan det fria skolvalet och risken att religiösa friskolor förstärker segregationen och i längden även bidrar till utbredningen av illiberala värderingar.

Att återigen betona integrationspolitiken är ett klokt vägval av Liberalerna. Men det går inte att komma ifrån tanken att svensk politik hade kunnat se väldigt annorlunda ut om partiet för tio år sedan förmått hålla fast vid integrationsfrågorna.

Svend Dahl

fil dr i statsvetenskap och chef för Liberala Nyhetsbyrån

På många håll inom Liberalerna finns i dag en insikt om misstagen och en längtan efter personer som kan ta vid där Mauricio Rojas och Nyamko Sabuni slutade.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!

Ämnen du kan följa