Sjukvårdsöverheten är för långt från verkligheten

Makten över vården måste flyttas tillbaka till vårdenheterna med professionella medicinska chefer i den dagliga verksamheten.

Det bedrivs en okänslig personalpolitik, som i bemanningen av ambulansvården, BB i Lycksele och kvinnokliniken i Skellefteå, skriver bland andra professor Kurt Boman.

Det bedrivs en okänslig personalpolitik, som i bemanningen av ambulansvården, BB i Lycksele och kvinnokliniken i Skellefteå, skriver bland andra professor Kurt Boman.

Foto: Leif R Jansson/TT Nyhetsbyrån

Debatt2021-10-21 05:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Tidningen Dagens Medicin utser varje år de mäktigaste makthavarna inom vården.

Listan toppas i huvudsak av tjänstemän från Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten och Sveriges kommuner och regioner.

Deras ”makt” ser vi nu resultat av i form av till exempel långa vårdköer, nedsliten personal och stora rekryteringsproblem.

I dagens sjukvårdssystem har de kapat åt sig stora delar av inflytandet över vårdens ledning och resursfördelning. Därmed har en fundamental förändring skett från den tiden då den mest erfarne läkaren, med högst medicinsk kompetens, ledde vården.

Sjukvårdspolitiker och -administratörer har i sin maktutövning systematiskt ersatt en erfaren överläkare/allmänläkare som chef med betydligt mer följsamma icke-medicinska ”verksamhetschefer” med uppgift att mer eller mindre vara lyhörda ”uppåt” och döva ”neråt”.

Fortfarande kan högkvalificerad vård ges men väntetiderna är långa med stort lidande som följd. Kvaliteten blir eftersatt på grund av tidsbrist och nedsliten personal vilket ökar risken för lidande och död.

Stora resurser slösas för att i New Public Managements anda minska osäkerheten i maktutövningen hos dagens makthavare genom påtvingade otympliga administrativa system, onödig dokumentation och stelbenta produktions- och processbeskrivningar (= vårdprogram) med algoritmer och standardisering. 

Detta leder till försämrat omdöme, tillit och förtroende i patientvården.  Dessutom bedrivs en okänslig personalpolitik som i bemanningen av ambulansvården, BB i Lycksele och kvinnokliniken i Skellefteå.

Från denna överhet får vi hela tiden höra att vårdkvaliteten/säkerheten alls inte är hotad och att man ”inte känner igen” beskrivningarna av vårdbelastningen. Sjukvårdsöverheten är alldeles för långt från den kliniska verkligheten.

Fokusering på de centrala makthavarna leder till ett förtryck av och nonchalans mot de som faktiskt vårdar patienterna – och inte minst sanningen. Förtroendet för sjukvårdspolitiker och vårdbyråkrati är låg på ”golvet” och folk flyr från vården.

Därför måste makten över vården flyttas tillbaka till vårdenheterna med professionella medicinska chefer i den dagliga verksamheten.