Fokus på Balkanländerna är precis det som EU behöver

I konflikterna som sargade det forna Jugoslavien hittar Jasenko Selimović starka skäl till att unionen bör utvidgas dit.

Ledare 4 september 2021 07:00
Detta är en ledarkrönika. Norran är partipolitiskt obunden med beteckningen frisinnad.

EU liknar en fest där den snyggaste, roligaste och populäraste gästen plötsligt reser sig och går.

Övriga deltagare sneglar på varandra för att avgöra om det är värt att stanna kvar.

Samtidigt försöker värden hålla igång festen genom att duka fram mat och fylla glasen till brädden.

Liknelsen kommer från essän ”EU: utvidgat, fördjupat eller sönderslaget?” (Timbro förlag), skriven av Jasenko Selimović, tidigare europaparlamentariker för Liberalerna. I den tecknas en bild av ett EU som efter Brexit paralyserats av rädsla för populismens landvinningar, och vars föreslagna lösningar inte kommer att bita på problemet.

Jasenko Selimović argumenterar övertygande mot ”utvidgningsskräcken”, grundad i rädsla för att om länder på Balkan tas upp i gemenskapen så kommer det att elda på populismen, och hävdar att fler medlemsländer skulle hjälpa snarare än stjälpa samarbetet.

Argumentationen går tillbaka till unionens existensberättigande som ett fredsprojekt, som föddes i det efter andra världskriget sargade Europa.

I de blodiga konflikterna som sargade det forna Jugoslavien på 1990-talet hittar Jasenko Selimović starka skäl till att unionen i dag bör utvidgas dit.

Från svensk horisont har de fredsbevarande argumenten för EU aldrig klingat lika starkt som de ekonomiska. Upplevd nytta i form av frihandel tar vi gärna del av, men samtidigt har viljan att bevara vår egna särart varit stark.

Likaså skepsisen mot överstatlighet och ”byråkraterna i Bryssel”.

Det är en skepsis som väcks av förslaget om europeiska minimilöner, en del av den så kallade sociala pelaren, ett initiativ taget av statsminister Stefan Löfven (S) men som mötts av likartade fördömanden från höger till vänster.

Svenskt Näringsliv och LO är sällan så välvilligt inställda till varandra som när de krokar arm till försvar för den svenska modellen. LO:s avtalssekreterare ansåg i våras att Sverige borde omvärdera sitt medlemskap om förslaget går igenom.

Den sociala pelaren drivs till stor del av Frankrike, som använder den för att försöka stävja sin inhemska populism, orsakad av att industrier flyttat österut.

Men populismen har olika grunder i alla länder, triggas av olika saker. En inrikespolitisk seger för Frankrikes president Emmanuel Macron kan leda till ökad populism i Sverige om det betyder att EU ger sig själv mandat på områden som inte ursprungligen ingick i medlemskapet.

Det illustrerar farorna med att använda unionen som ett verktyg för sina egna syften.

Det är också ett argument för att återfinna unionens utvidgningsfokus: det betyder att EU:s hårda kärna med de fyra friheterna fortsätter att utgöra grunden och målet för samarbetet i stället för att ansvarsområdet breddas och politiken fördjupas.

Att EU:s saktfärdighet vad gäller Balkan stärkt Kina och Rysslands grepp om området ger ytterligare argument för en utvidgning. Avstår man för att blidka populismen, riskerar notan att bli ett större problem: stärkt makt åt auktoritära antidemokrater.

Att öppna dörren, och bjuda in de som väntar utanför, är det bästa sättet att hålla festen igång.


Ämnen du kan följa