Debatt: Prideflaggan vajar på halv stång i S:t Örjan

Debatt. När Svenska kyrkan bjuder in en företrädare, som så tydligt tar ställning mot icke-heterosexualitet, och sedan försvarar sig med att Berit Simonsson inte ska prata om hbtq-rättigheter blir jag orolig. Orolig för att kyrkan inte inser hur åsikterna normaliseras.

23 maj 2018 06:58

Vi ger inte upp.

När det okränkbara människovärdet ifrågasätts är vi många som tar ställning mot diskriminering.

Nu senast när det blev känt att Mats Lindberg, kyrkoherde i S:t Örjans församling i Skelleftehamn, bjudit in Berit Simonsson, känd för sitt motstånd mot hbtq-rättigheter, och vars sammanslutning Oasrörelsen hyser många kvinnoprästmotståndare.

Då är vi många som reagerar, från olika politiska ideologier och partier, som står sida vid sida och säger att det här varken är den kyrka eller det samhälle vi vill se.

Själv deltog jag i den fridfulla protesten utanför församlingshemmet i Skelleftehamn.

En protest som RFSL förtjänstfullt ordnat med en knapp där det står: ”Störst av allt är kärleken. Svenska kyrkan.”

Den kyrka jag är medlem i vill jag ska vara en plats som välkomnar alla människor. Det är också den politik som Socialdemokraterna, mitt parti, driver i kyrkopolitiken.

Jag vill inte tro att de som öppet fördömer till exempel homosexuella gör det av ondska. Men när sådana åsikter sprids påverkar det barn och ungdomar, gör dem skada.

Skolan jobbar med att stärka barn och ungas psykiska hälsa. Vi vet att unga som inte identifierar sig som heterosexuella mår sämre då de avviker från samhällsnormen.

Det vill jag göra någonting åt.

Visst vill vi att ungdomar som växer upp i Skellefteå ska få göra det som de är, till den de är, hitta sig själva?

När Svenska kyrkan bjuder in en företrädare, som så tydligt tar ställning mot icke-heterosexualitet, och sedan försvarar sig med att Berit Simonsson inte ska prata om hbtq-rättigheter vid besöket i Skelleftehamn blir jag orolig. Orolig för att kyrkan inte inser hur åsikterna normaliseras.

Vid protesten utanför församlingshemmet mötte jag några kyrkobesökare som alla sa samma sak: ”Välkommen in. Hon pratar inte om det ni tror.”

Men det spelar ingen roll. För visst vill vi att ungdomar som växer upp i Skellefteå ska få göra det som de är, till den de är, hitta sig själva?

Jag blir glad när kyrkans förtroendevalda talar klarspråk, och med all önskvärd tydlighet säger att de inte vill se sådant i församlingen: ”Det här är ett olycksfall i arbetet och vi ska försöka se till att det inte händer igen”, sa Sten-Arne Burman (S), ordförande i S:t Örjans kyrkoråd, till Norran (18/5 2018).

Den lilla protesten för kärlek, och för alla människors lika värde, störde inte kyrkans evenemang på annat sätt än att vi visade vad vi står för.

Hade vi haft en flaggstång med oss hade prideflaggan vajat på halv stång, som en talande symbol för alla de hbtq-personer som inte känner sig hemma i en kyrka där föraktfulla uttalanden mot dem avlöser varandra.

Jag varken kan eller ska ge mig in i någon djupare debatt kring bibelsyn. Jag väljer i stället att utgå från varje enskild människa, och se de negativa konsekvenser det kan få när kyrkan bjuder in personer som uttalar sig föraktfullt kring hbtq-frågor och kvinnans plats i kyrkan.

Att detta tillåts ske i en kyrka som i mer än 50 år haft kvinnliga präster, och som i snart tio år vigt samkönade par, är anmärkningsvärt.

Låt oss i stället sprida lite medmänsklighet och hyfs och aldrig sluta tänka på vilket samhälle vi vill att ungdomar ska växa upp i.

Det är vi som formar det samhället.

Fredrik Stenberg (S), ordförande i för- och grundskolenämnden, Skellefteå kommun

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Norrans ledarredaktion

Ämnen du kan följa