En sannings- och försoningskommission reser runt i Tornedalen för att samla vittnesmål om övergrepp mot tornedalingar.
Syftet är att kartlägga vad som hänt, i vilken utsträckning och komma med förslag på lämpliga åtgärder för att stärka förtroendet mellan tornedalingarna och svenska staten. En liknande kommission för Sveriges samer är på gång.
I Tornedalen handlar det bland annat om skallmätningar utförda av Statens institut för rasbiologi.
Enligt förstudien som gjorts pågick mätningarna så sent som 1952 och utfördes på barn under skoltid. Även de hårda bestraffningar som förekom för barn som pratade meänkieli under skoltid ska kartläggas.
Rasbiologin och den aggressiva försvenskningspolitiken gentemot minoritetsfolk är mörka inslag i Sveriges historia. Men hur kan ett land ens gå till väga för att sona sitt förflutna?
Redan nu har Bengt Niska, styrelseledamot för Tornedalingarnas riksförbund och före detta socialdemokratisk riksdagsledamot, krävt att svenska staten ska be tornedalingarna om ursäkt för övergreppen.
Liknande ursäkter har framförts till dem som utsatts för tvångssterilisering och för vanvård i fosterhem eller på barnhem.
På ett firande av den internationella urfolksdagen 1998 bad dåvarande jordbruks- och sameministern Annika Åhnberg (S) om ursäkt till Sveriges samer.
Det är enda gången en sådan ursäkt yttrats till en minoritetsbefolkning i Sverige. I efterhand har ministern sagt att hon inte hade regeringen i ryggen när hon gjorde uttalandet. Ursäkten från resten av regeringen, som hon utlovade, uteblev.
För att en ursäkt ska hålla måste den vara mer genomtänkt än så. En ursäkt från staten kan inte vara hastigt tillkommen och dåligt förankrad.
Sanningskommissioner är en mer genomtänkt väg framåt där en systematisk insamling av vittnesmål ligger till grund för en eventuell ursäkt – i stället för en enskild ministerns välvilja.
Vad kommissionens arbete utmynnar i återstår att se. Förtryck och förlusten av sitt språk och sin kultur är svårt att be om ursäkt för – eller ens kompensera.
Samtidigt är det värt att försöka. Främst eftersom många av offren faktiskt inte är historia, utan fortfarande lever.
En ursäkt från staten kan vara ett första steg mot att ge en grupp upprättelse. Förutsättningen är dock att den görs på rätt sätt, och att den är förankrad och genuin. Om inte är risken att vi bara försöker städa undan historien i stället för att göra upp med den.