I går var det midsommarafton. Denna arketypiska högtid som kommit att få symbolisera allt som anses vara svenskt.
Och dagens högtid infaller bara dagar efter att riksdagens andre vice talman, Björn Söder (SD), återigen tagit sig rätten att själv definiera vilka som är ”svenskar” och vilka som inte är det.
Detta gjorde han i en kommentar på Centerpartiets Facebook-sida, där han påstod att samer och judar, genom sin minoritetsställning i Sverige, inte ska betraktas som svenskar.
Det parti han företräder är faktiskt det enda i Sveriges riksdag som har en politik som talar om "svenskhet" och vilka som kan sägas ingå, eller inte ingå, i denna folkliga gemenskap.
Men låt oss komma ihåg en sak. Varken Björn Söder, eller någon annan politiker heller för den delen, äger rätt att bestämma huruvida du är svensk eller inte. Lika lite som någon heller ska behöva bevisa eller intyga sin nationella identitet inför dessa självpåtagna identitetsdomare.
I Vestmanlands Läns Tidning skriver Sakine Madon, om sin syn på detta: ”Ska "vi" som har även andra identiteter än den svenska övertyga personer som Björn Söder om att vi minsann kan dansa små grodorna? Nej, tack! […] Jag har inget behov att ses som "svensk" (inte så att jag protesterar om någon ser mig som det, heller), medan andra känner att det är viktigt för dem. Som sagt: inget för politiker att ha åsikter om.”
Nej, det är sannerligen inget för politiker att lägga sig i.
Det parti han företräder är faktiskt det enda i Sveriges riksdag som har en politik som överhuvudtaget talar om "svenskhet" och vilka som kan sägas ingå, eller inte ingå, i denna folkliga gemenskap.
Det finns naturligtvis också en mörkare sida av denna diskussion. Debatten om identitet och tillhörighet hör nämligen tätt samman med diskussionen om demokrati.
Häromdagen presenterade Moderaterna ett förslag till en ny grundlagsutredning. Bakgrunden är utvecklingen på andra håll i Europa, exempelvis Polen och Ungern, där olika grundlagsändringar som kritiserats för att försvaga demokratin har genomförts.
Det är bra att detta initiativ tas. Den svenska demokratin vilar på en bräcklig grund, så som ett antal experter på mänskliga rättigheter slog fast på DN Debatt i mars:
”Detta som vi i dag tar för självklart kan märkligt nog avskaffas genom två beslut med enkel majoritet i riksdagen med mellanliggande val. En tillfällig populistisk majoritet kan utnyttja denna svaghet.”
På väldigt kort tid skulle vi alltså kunna gå från demokrati till diktatur i Sverige. Tanken svindlar.
Jag är dessvärre rädd att en sådan antidemokratisk process snabbt kan vinna legitimitet, om politiker sedan tidigare har tagit sig rätten att själva inkludera och exkludera det folk de är satta att företräda.