Skellefteå har länge haft ett fantastiskt musikliv. Utvecklingen startade på 1960-talet då Skellefteå Musikskola bildades.
Den hade höga ambitioner:
* Alla barn som önskade, även de från byarna, skulle få möjligheten att lära sig spela ett instrument.
* Även socioekonomiskt svaga barn skulle få börja. Ingen avgift.
* Dans i skolan kom med småningom och som mest var det 52 lärartjänster.
Musiken och dansen satte Skellefteå på kartan och 2001 blev vi Sveriges bästa musikskola. Sedan skar man ordentligt i vår verksamhet och halverade den.
2013 bildades Skellefteå Kulturskola. Kul, nu skulle nya uttryck komma in. Dock förstod vi på musiksidan ganska snabbt att det var av våra resurser allt skulle byggas.
Nu har fem år gått och många musikkollegor har gått i pension utan att ersättas. Bara i höst är det nio.
Känslan är att det applåderas från de andra kulturyttringarna så fort någon går i pension. Den enes död blir den andres bröd. Utvecklingen är avskyvärd.
Man säger att det ska bli ”mer kultur för fler” men döljer att det bara är korta punktinsatser och framför allt att instrumentalundervisningen raseras.
Okunskap är vad som ligger bakom.
Bristen på lärare leder till att:
* Barn som redan börjat sin musikutbildning utestängs.
* Barn som vill börja spela får vänta i flera år, om de alls får chansen.
* De socioekonomiskt utsatta barnen, bybarnen samt barn med speciella behov blir åsidosatta.
* De som verkligen vill spela måste ta privatlektioner - alltså endast barn till föräldrar som har råd.
Är det verkligen så ni tjänstemän och politiker vill ha det?
Jag har haft förmånen att vara med under väldigt många år. Jag är en stolt musiklärare som verkligen vet vad instrumentalundervisning i grunden kan betyda för våra barn och ungdomar.
Vem har modet att våga stoppa drevet mot våra musikintresserade barn och ungdomar samt hotet mot hela Skellefteås musikliv? Det är bråttom!
Boel Nilsson, Skellefteå