Stickning. Karin Lundholms disktrasor. Foto: Lars Eriksson.
En trappa ner, i husets källarlokal, hänger en skyllt på dörren: ”Vävkommen”. Innanför har 13 damer samlats för att göra det de tycker är roligt och dessutom göra det tillsammans. Medelåldern är hög i föreningen och den yngsta medlemmen är 63 år.
Elsa Brännström är ordförande föreningen och berättar att hennes mamma vävde.
– Jag köpte min vävstol i mitten på 1970-talet och sedan har jag haft något på gång för jämnan. Är man på dåligt humör så försvinner det vid vävstolen. Vi blir nog ganska lyckliga här i vävstugan, säger hon
När föreningen startade hade den ett 50-tal medlemmar, men i dag ser situationen helt annorlunda ut.
– Just nu är vi 15 stycken i föreningen, men vi hoppas på att bli fler. Alla intresserade är välkomna, säger Elsa Brännström.
– Gärna trevliga herrar, inflikar en av damerna i lokalen och får de andra att börja skratta.
Föreningsmedlemmarna träffas i vävstugan en gång i veckan. Under annan tid, när andan faller på och suget efter hantverk blir omotståndligt kan medlemmarna använda lokalen helt fritt.
Vid en av vävstolarna och bakom en massa dukar sitter Britt-Marie Bergh och jobbar med sitt hantverk.
– Det är så roligt att skapa något och tillsammans har vi det så mysigt. Att vara tillsammans i vävstugan är en höjdpunkt, säger hon glatt.
För en oinvigt ser hantverket smått omöjligt ut. Vid några arbetsplatser jobbar de i par för att ställa i ordning vävstolarna. Det är mycket förberedelser innan själva vävningen kan komma igång. En vanlig löpare kan innehålla mellan 200 och 500 trådar. I vissa fall kan det till och med vara upp mot 2 000 trådar. Det kan ta mellan tre och fyra timmar att sätt upp en väv, berättar några medlemmarna.
Marie Bergh tycker att kvinnligt och mannligt hantverk behandlas olika.
– Jag har varit på loppisar där man kunnat köpa en hel låda med kvinnligt hantverk för bara 50 kronor. Då blir man förbannad. Jag vet vilket slit som ligger bakom. Männens slöjd som görs i någon verkstad värdesätts högre än vårt hantverk. Hårda grejer är värt mer än mjuka, säger hon
Stämningen är god och skratten avlöser varandra i den något trånga, men trivsamma källarlokalen. Vid en given signal samlas kvinnorna vid fikabordet. Kaffestunden är många gånger lika viktig som själva vävandet. Att vara tillsammans är en stor anledning till att samlas i en förening.
Berit Larsson, Åbyn, åker gärna in till Byske för att träffa sina kompisar som delar hennes passion för hantverket.
– Är man stressad ska man sätta sig i en vävstuga. Det är avslappnande, säger hon och ler med hela ansiktet och får medhåll av Ingrid Oldenburg:
– Det här är friskvård i allra högsta grad.
Teknik. Mönstret Slarvtjäll vävt av Karin Lundholm. Foto: Lars Eriksson.
Löpare. Drällduken Texas som görs av Elsa Brännström. Foto: Lars Eriksson.
Samlas. Hantverk och socialt umgänge är lika stora delar i föreningen. Foto: Lars Eriksson.
Dukar. ”Fikat är knytpunkten. Då byter vi lite recept och dricker kaffe”, säger Solveig Johansson, 67 år. Foto: Lars Eriksson.
Jobbar. ”Jag stickar disktrasor till ett lotteri”, säger Karin Lundholm, 68 år. Foto: Lars Eriksson.
Lagar. ”Det small till när en tramptråd lossnade”, säger Agnela Nyström, 66 år. Foto: Lars Eriksson.
Föreningen. Elsa Brännström, 75 år, är vävstugeföreningens ordförande. Foto: Lars Eriksson.
Tillsammans. Berit Larsson, 72 år, och Randy Lilja, 63 år, hjälps åt att förbereda en mattväv med 470 trådar. Foto: Lars Eriksson.
Trivs. Britt-Marie Bergh, 72 år, har varit med i föreningen ända sedan starten 1976. Foto: Lars Eriksson.
Foto: Lars Eriksson.