– För oss handlar det inte om att få istid då vi mest vill ha vilotid i båset, säger Björn Damm som är spelare, sportchef, tränare, lagledare, domare och alltiallo i laget som grundades för sex år sedan.
Vid uppstarten var det inte många gubbar som kom till träningarna. Det gick inte ens att bygga en förstafemma när bara fyra pers stod ombytta och blängde i omklädningsrummet. Nu för tiden är det betydligt fler som dyker upp.
Laget är en blandning av gamla avdankade hockeyspelare från de lägre divisionerna som vägrar lägga av, en Brynäsare som spelat bandy hela sitt liv och några yngre a-lagsförmågor som vill leka av sig. Åldersspannet är mellan 17 till 52 år.
– Man kan säga att vi är sista anhalten för de som aldrig fick NHL-kontrakt, men som fortsätter drömma. Och därför vi vill döpa om oss till Burträsk Oldies och håller på att ta fram en ny logga med en gubbe som går med rullator och hockeyklubba, säger Björn.
På parkeringen utanför börjar bilar köra in. Fem har åkt från Skellefteå, en från Bureå och resten bor bara några minuter från isladan. Ikväll ska det som vanligt spelas tre internmatcher där bäst av tre avgör vilka som blir mest retade efteråt.
Under vintersäsongen tränar veteranerna varje torsdagskväll fram till klockan 22. Ibland kan de hålla på längre om vaktmästaren åkt hem mellan spolningarna för att kolla när Skellefteå AIK spelar match på tv.
Just den här kalla torsdagskvällen är parkeringen smockfull med bilar. Två omklädningsrum fylls med 32 spelare, hockeytrunkar och go stämning.
Hampus Studahl tejpar om Boss Thiamrats finger innan träningen då han skadat sig. Men det är ingen hockeyrelaterad skada då den orsakats av bacon och en slö kniv hemma i köket.
I veteranhockey får man varken tacklas eller skjuta slagskott. Men i Burträsks veteranlag finns det lika många vinnarskallar som syndabockar. De senaste fem åren har en tand, ett okben, ett vadben och ett nyckelben gått av. Och för Björns del är släkten värst då han själv fått utså 50 procent av alla ovanstående skador.
– Okbenet sköt min före detta svåger Mattias Jonsson av med en puck så jag fick ett riktigt Rocky-öga. Och för någon månad sedan sköt han av mitt vadben. Så jag vettifan vad jag gjort honom, säger Björn och suckar.
Hockeyutrustningarna som plockas fram ur trunkarna innan träningen är av varierande sort och kvalité. Ett par axelskydd kan dateras tillbaka till 80-talet. På annat håll skymtas ett par armbågsskydd i läder, stickade strumpor och några ihoptejpade plastgrillor.
– Vi brukar sitta och tjöta ett tag innan vi kör igång. Sen prickar vi av vilka som dyker upp på en lista och delar in lagen i röda och vita tröjor. Alla byter om här, men en gång dök en Niclas Widerlund upp i full mundering. Då hade han kört bil hit iklädd alla skydd och satte bara på sig skridskorna i hallen. Så vi håller en hög professionell nivå ändå, säger Björn och skrattar.
Lagets tröjor som de ärvt av a-laget ligger i en papplåda ute i ett förråd. Och i ärlighetens namn borde de ha tvättats för länge sedan. Vill man veta hur tre säsongers lagrad svett luktar så kan man sticka ner näsan i den lådan. Men den pikanta doften försvinner snabbt när laget kör igång första matchen.
Att spela hockey är roligt även om finliret uteblir. Och i det här laget gäller det att hålla snusprillan istället för tandskyddet rätt i mun, dra in hockeyröven och undvika att ramla i varje spelvändning. Det skrattas och tjoas så det ekar i hela hallen, som är snäppet kallare än minusgraderna utomhus.
Men något som är roligare än träning är förstås att spela match. Problemet är dock att Burträskgubbarna har ingen att möta då det inte finns några andra veteranlag i Västerbotten. Tidigare hade Bureå, Kåge, Kaif, Byske och Boliden lag att tillstå, men numera är det skralt då det är svårt att få ihop folk.
– Vi får inte tag på något motstånd även om vi lagt ut krokar överallt. Och det är riktigt tråkigt. Jag har mejlat som en galning till hockeyförbundet för att få adresser till andra klubbar. Och jag har dammsugit alla hemsidor och hela Facebook. I Sundsvall till exempel har de en egen veteranserie. Men här uppe finns det bara AIK:s veteranlag för spelare som slutat, men där har vi inget att hämta, säger Björn och hostar till med en ansträngd min.
– Det är roligt med hockey, men så roligt är det inte att få stryk av folk som vet hur man spelar på riktigt.
Senast Burträsk spelade en riktigt match var för två år sedan mot Bureå och på läktaren satt närmast sörjande. Efteråt samlades lagen i omklädningsrummet och drack bärs tillsammans. Hur många mål som gjordes har glömts bort, men Burträsk vann. Det var det viktigaste.
– Vi spelar enbart för att det är roligt och hoppas att det finns någon där ute som vill möta oss. Vi är inte så bra, men vi har riktigt roligt tillsammans. Jag själv kan reglerna sämst av alla då jag aldrig spelat en hockeymatch i hela mitt liv. Ingen i laget åker så mycket offside som jag, säger Björn.
När träningen är slut halkar gubbarna in i omklädningsrummet igen. Röda laget vann med 2–1 i matcher och skämten om det vita laget haglar hela vägen in i duschen.
Men förhoppningen om att få spela en riktig match lever kvar. Och vem vet. Det kanske finns ett annat gäng 70-talister där ute som också har gamla skydd som bara ligger och skräpar i garaget, men ingenstans att leva ut sina hockeydrömmar.
Drömmen blev sann för Burträsks veteranlag – fick inbjudan till match: ”Vi är vråltaggade”