Gamla stugor är trevliga var de än är belägna. Inger Ödebrink tar sig gärna tid att sitta ute på farstubron och tänka. Foto: Roine Sandlén.
– Jag fick ihop det till 352 dagar. Det blev inte riktigt ett år, men jag upplevde alla årstider där så det kanske räknas ändå, säger Inger övertygande.
I juli förra året övergav Norranreportern sin lägenhet i centrala Skellefteå och de flesta moderna bekvämligheter för en enkel stuga i Finnträsk. I alla fall för ett tag. Huset, som hon hyrde av en kollega, var bara 50 kvadratmeter stort och saknade dusch. Det fanns däremot en vedeldad spis och ett utedass på gården.
När vi träffade Inger senast hade hon bott i Finnträsk i fem månader. Kyla avlöstes av töväder och gårdsplanen var täckt av is. Med hjälp av en spark kunde hon ta sig till utedasset och vedboden.
– Vintern var den mest spännande och roliga årstiden att få uppleva. Grannarna i byn tyckte att det var tur att jag slapp en sträng vinter, men det tyckte inte jag. Det skulle ha varit en ännu större utmaning om det hade varit riktigt kallt och mycket snö, konstaterar hon.
Nyfikna grannar, vänner och familjemedlemmar har hela tiden kunnat följa äventyret på hennes blogg. En blogg som kom till efter att systern i Stockholm krävt livstecken och varnat henne för aggressiva björnar. Nu har inläggen förvandlats till en bok.
– Min man föreslog att jag skulle skriva en bok eftersom jag redan hade allt material. Först kändes det omständigt och jobbigt men sedan gav jag med mig och snart släpps den. Det känns roligt. Boksläppet kommer jag självklart ha i Finnträsk, säger hon.
I boken tar Inger upp allt från vardagliga sysslor som snöskottning och matlagning till små, men viktiga, saker som hur man tätar ett nyckelhål. Många av inläggen kretsar kring vedeldning och dassbesök. Rutiner som till en början kändes främmande men som så småningom bildade en livsstil.
– När jag flyttade dit var jag helt förtvivlad över att jag inte kunde få upp en eld. Efter ett tag fick jag in tekniken och då kände jag en otrolig stolthet. Tidigare hade jag bara kunnat trycka på en knapp och så löste sig allt av sig självt, jag behövde aldrig fundera på varför. Nu fick jag i stället lära mig att göra saker själv och trötta ut kroppen.
– Nu kan kriget komma känns det som. Jag är redo för allt, fortsätter hon och skrattar.
Väl tillbaka i stan har hon snabbt återgått till sina gamla rutiner. Men det blev inte lika enkelt som hon kanske hade trott.
– Första dagen hemma så började jag gråta. Jag saknade Finnträsk, det var en fantastisk plats. Allt var lugnt och stilla och inte alls som i stan. Men det är väl så, att vi människor behöver omväxling hela tiden.
Skulle du göra om det?
– Ja. Jag skulle vilja bo ännu mindre och enklare, till exempel i en arbetarbarack. Men jag skulle såklart behöva ha tillgång till en eldstad och vatten. Det vore något.
Tidigare hade jag bara kunnat trycka på en knapp och så löste sig allt av sig självt, jag behövde aldrig fundera på varför.
