I en tredelad reportageserie tar Norrans chefredaktör, Marcus Melinder, en närmare titt på hur det egentligen är ställt med mediernas etik, ekonomi och framtid.
Ett familjedrama i Upsala
M annen död, hustrun sårad
Natten till i tisdags utspelades i Uppsala ett hemskt familjedrama. Skräddaren R. Johansson, boende i n:r 8 Åsgränd, öfvertalade hustrun, att de skulle begå självmord. Mannen tog in opium, och hustrun skar sig med en rakknif.
I morse hade hustrun begivit sig till en skrädderiarbetare Liljestrand och sökte hjälp. Han anmälde för polisen, att en kvinna kommit till honom, blödande å båda handlederna. Vid polisens undersökning uppdagades det skedda. Mannen lefde ännu, hvarför han fördes till Akademiska sjukhuset, där han emellertid senare på morgonen afled. Han var född 1883.
För hustru Johansson föreligger ingen fara för lifvet. Hon är född 1880.
Den här notisen kunde läsas i det allra första numret av Norra Västerbotten, lördagen den 17 december 1910.
Att en liknande notis skulle förekomma i dag i en svensk dagstidning är helt uteslutet. Journalistyrket har professionaliserats, branschen har enats om ett gemensamt etiskt system och de tekniska förutsättningarna för informationsspridning har förändrats i grunden.
Det har alltså runnit mycket vatten under broarna sedan den här notisen skrevs.
Men hur ser det då ut i dag? Vad får tidningarna egentligen skriva?
Det är inte helt ovanligt att jag får den frågan.
Ett enkelt svar är att tidningarna får skriva betydligt mer än vad de faktiskt gör. Men varför gör de i så fall inte det?
I den inledande frågan ligger underförstått tanken att det skulle finnas någon form av lagstiftning som reglerar vad som får och vad som inte får uttryckas. Att det finns ett regelverk för medierna att förhålla sig till.
Det är både rätt och fel.
Världens äldsta tryckfrihetsförordning
För två år sedan, 2016, fyllde det pressetiska systemet 100 år. Samma år kunde vi också fira att den svenska tryckfrihetsförordningen fyllde 250 år. En aktningsvärd ålder som gör svensk tryckfrihet till världens äldsta.
Det var alltså 1916 som de de första pressetiska reglerna antogs och Pressens Opinionsnämnd (PON) inrättades. Men det var först 1969 som Allmänhetens Pressombudsman inrättades i samband med att PON reformerades.
Överlag kan man säga att mediernas självreglering ständigt har varit en kamp för ett minskat statligt inflytande på medieområdet. Därför har det alltid varit viktigt för medierna att visa att de själva kan upprätthålla en medieetik som visar respekt för den personliga integriteten och som inte utsätter människor för otillbörliga publicitetsskador.
Det ligger alltså i mediernas eget intresse att det självreglerande, pressetiska systemet fungerar.
I slutet av 1960-talet var detta särskilt påtagligt då ett antal pressetiska övertramp, en ökad radikalisering i samhället, en ökad borgerlig dominans på tidningsmarknaden och ett antal rättsprocesser mot olika tidningar, fick de regerande socialdemokratiska politikerna att fundera över hur pressens självreglering egentligen fungerade.
Det ligger alltså i mediernas eget intresse att det självreglerande, pressetiska systemet fungerar.
Något som fick pressens organisationer att påbörja skärpningar av självregleringen för att stävja, vad man uppfattade som, ”S-politikernas klåfingrighet”.
Det var mot denna bakgrund som Allmänhetens Pressombudsman skapades.
Och det är med detta pressetiska system som svenska medier i dag arbetar. Inga lagar alltså, men däremot etiska regler som syftar till ”en ansvarsfull hållning till den publicistiska uppgiften”.
Ett självsanerande etiskt system
I grunden kan man säga att det handlar om riktlinjer för hur medierna ska arbeta för att upprätthålla allmänhetens förtroende och minimera risken för att enskilda individer drabbas av oförsvarliga publicitetsskador.
Exempelvis kan det handla om att rätta felaktiga sakuppgifter, noga överväga publicitet som kan kränka privatlivets helgd, ge möjlighet för en part som kritiseras att bemöta kritiken och noga överväga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor.
De självpåtagna publicitetsreglerna går alltså betydligt längre än vad som enligt YGL och TF är lagligt att yttra.
Men om medierna bryter mot dessa regler? Vad händer då?
Det är här PO och PON kommer in i bilden.
Den som upplever sig ha lidit skada av en publicering i en tidning som är ansluten till det pressetiska systemet kan göra en anmälan till Allmänhetens Pressombudsman.
Ola Sigvardsson är Allmänhetens Pressombudsman.
Kravet är att artikeln är publicerad i en tryckt tidning eller tidskrift, att anmälaren är personligen berörd av publiceringen och att publiceringen har skett inom tre månader från den dag anmälan inkom.
PO kommer då, om ovanstående krav är uppfyllda, att ta ställning till om tidningen bör frias eller fällas. Jag som utgivare har också möjlighet att yttra mig och argumentera för min publicering.
Om PO anser att tidningen bör fällas hänskjuter han ärendet till PON som tar slutligt beslut.
Att följa de pressetiska reglerna är en hederssak och att ”straffas” för att ha brutit mot dessa är något varje seriös utgivare vill undvika.
Fälls tidningen i PON för att ha brutit mot god publicistisk sed, som det heter, ska tidningen publicera ett uttalande från nämnden där det framgår att tidningen har klandrats. Tidningen ska också betala en så kallad expeditionsavgift, som ska täcka kostnaderna för hanteringen av ärendet.
Att fällas för en publicering är verkligen ingen "fjäder i hatten" för en publicist. Att följa de pressetiska reglerna är en hederssak och att ”straffas” för att ha brutit mot dessa är något varje seriös utgivare vill undvika. Det är just detta som gör att det pressetiska systemet fungerar.
Del 2: Medierna och ekonomin
Medierna befinner sig mitt i en brytningstidMen det är långt ifrån alla anmälningar som leder till fällningar, eller ens når fram till utgivaren. PO avskriver anmälningar som inte lever upp till de krav jag listade tidigare.
Antalet anmälningar har ökat de senaste åren. Ser vi till de senaste fyra åren så har antalet PO-anmälningar legat mellan 500 och 600 per år. Det ska jämföras med 00-talet, då antalet vissa år bara var hälften så många.
Men många anmälningar betyder inte per automatik också många fällningar. Under 2017 fälldes 33 publiceringar, men totalt gjordes 411 anmälningar.
Norran anmäldes nio gånger under 2017 och fälldes för en publicering.
Och när tidningarna väl fälls så handlar det ofta om att tidningen har publicerat allt för detaljerade beskrivningar av en händelse, vilket fått till följd att någon har kunnat identifieras. Det kan också handla om olika typer av historiska uppgifter som lyfts upp om en person, trots att detta inte har direkt relevans för den aktuella artikeln.
Eller så gör tidningen påståenden som saknar täckning eller stöd i texten. Det kan också röra sig om en kritiserad part som inte har fått bemöta kritiken.
En person bär hela ansvaret
En sak som är viktig att ta upp i sammanhanget är den ansvarige utgivaren. Alltså den roll jag själv innehar på Norran.
En periodisk skrift måste ha en registrerad ansvarig utgivare, vilket också gör att tidningen omfattas av grundlagsskyddet i TF och YGL.
Den ansvarige utgivaren är ensam ansvarig för allt som publiceras i tidningen och "intet däri får införas mot utgivarens vilja" som det står i lagen. Det är också den ansvarige utgivaren som är juridiskt ansvarig om tidningen begår yttrandefrihetsbrott, som exempelvis hets mot folkgrupp eller förtal.
Det gör att ansvarsutkrävandet är ovanligt tydligt när det gäller medierna.
Utgivaren fyller alltså en väldigt viktig funktion i och med att denne lyfter ansvaret från den enskilde journalisten, vilket skapar en stor frihet för reportern att granska, utan att själv riskera att drabbas av repressalier.
Jag spår en ljus framtid för det ansvariga utgivarskapet. I tider av stort ”oansvar” behövs medier som agerar etiskt och tar ansvar för sina egna övertramp.
Allmänintresse och allmänt intresse
Jag får då och då frågor om hur jag har resonerat gällande en publicering. Vad som har fått mig att utforma publiceringen på ett visst sätt.
Just namn- och bildpubliceringar är en av de saker som utgivare ständigt måste ta ställning till. Svenska medier har av tradition en restriktiv hållning när det gäller den typen av utpekande publiceringar i samband med exempelvis brottslighet.
Men ibland publicerar vi namn och bild. Och olika utgivare fattar olika beslut.
I grunden finns det så kallade allmänintresset. Ett begrepp som inte är helt lätt att fånga in. Men i grunden kan man översätta det till att en uppgift ur samhällelig synpunkt ska betraktas som intressant för allmänheten att ta del av.
En förtroendevald politiker som kör bil onykter torde rendera i en artikel där, beroende på politikerns ställning och position, också namnet kan komma ifråga för en publicering.
En ”vanlig” person som gör sig skyldig till samma brott leder antagligen till en artikel, men utan namn och bild.
Här måste vi alltså ta hänsyn till personens allmänna ställning och ”kändisskap”. I vilken utsträckning har personen i fråga makt, inflytande eller på annat sätt en särskild ställning i samhället?
I tider av stort ”oansvar” behövs medier som agerar etiskt och tar ansvar för sina egna övertramp.
Det behöver inte heller röra sig om makt i formell mening. I många avseenden kan en idrottsstjärna faktiskt ha mer makt än en politiker, just genom sin upphöjda position som förebild och idol.
Ju större denna ”allmänna ställning” är, desto mer sänks också ribban för vilken grad av publicitetsskada som är försvarlig. På så sätt kan alltså en snattande politiker bli omskriven, medan en ”vanlig” person som begår samma brott inte ens leder till en liten notis.
Vi måste alltså skilja på allmänintresse och allmänt intresse. Nyfikenhet är inte grund för en namn- och bildpublicering.
Men ibland publicerar ni ju namn och bild på en person innan personen ens har dömts i domstol. Hur tänker ni då?
Den frågan är fullt berättigad. Vi måste dock komma ihåg att journalistik och juridik är olika saker. Ibland kan det så kallade allmänintresset, som jag redan har redogjort för, helt enkelt väga tyngre.
Tänk er exempelvis fallet med Johanna Möller, som i medierna kom att kallas Arbogakvinnan, Anders Behring Breivik i Norge och Mijailo Mijailović som 2003 mördade utrikesminister Anna Lindh.
I vissa fall publicerar medierna namn och bild på en person som misstänks för brott, tidigt i en rättsprocess. Det är svårt att tänka sig en situation där exempelvis Johanna Möllers, Anders Behring Breiviks och Mijailo Mijailovićs identiteter skulle bli kända först i samband med en dom.
I alla dessa fall fanns det många medier som publicerade namn och bild på dessa personer, långt innan en dom hade avkunnats i tingsrätten.
En annan vanlig fråga som är kopplad till just detta med namn- och bildpubliceringar är hur vi resonerar kring att berätta vilken nationalitet en person som misstänks för brott har.
I mediernas publicitetsregler så står det under paragraf 10: ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.”
Men när har då detta relevans i sammanhanget? Ja, när det gäller etniskt ursprung tycker en del att denna sakuppgift alltid är relevant. För mig som publicist är det inte lika enkelt.
Om en person har misshandlat en annan person på krogen är det sällan särskilt relevant att ange vilket land de två personerna är födda i.
Men låt säga att ett bråk uppstår på grund av en kulturell konflikt mellan två personer. Ja, då kan etnicitet plötsligt vara relevant som förklaring, eller i alla fall som anledning till bråket.
Tyvärr räcker detta sällan som förklaring när vissa kritiker luftar sitt missnöje med att ”media mörkar” en misstänkt gärningsmans etniska härkomst. Denna önskan säger dock mer om kritikern själv, snarare än om hur medierna sköter sitt jobb.
Pressetiken är ofta uppe till debatt och diskussion. Det är bra, eftersom just dessa debatter bidrar till att utveckla pressetiken.
Därför tänkte jag exemplifiera detta med några nedslag i de senaste årens pressetiska debatter.
Jag väljer i den kommande texten att inte publicera namn och bild på de personer det handlar om. Detta trots att dessa fall tidigare har rönt stor uppmärksamhet och deras identiteter torde vara kända för många. Att jag väljer att göra så beror på att min uppräkning här endast handlar om att exemplifiera ett antal pressetiska debatter, snarare än att redogöra för en dagsaktuell händelse.
Fallet med den kände barnprogramledaren
Den 10 april 2011 stoppas en känd barnprogramledare av polisen. De misstänker att han är narkotikapåverkad och han tvingas lämna ett urinprov.
Provsvaren visar senare att programledaren hade spår av kokain i kroppen och han åtalades för ringa narkotikabrott.
Expressen berättade, med namn och bild, att den kände programledaren hade testats för narkotika.
Och det var just denna publicering som startade den vårens stora pressetiska debatt.
Expressen berättade i april 2011 att en känd programledare hade testats för narkotika.
Var det rätt eller fel av Expressen att i ett så tidigt skede publicera namn och bild på den kände programledaren? Var brottet av en sådan dignitet att det berättigade en sådan publicering? Var det just det faktum att programledaren var en förebild för många barn som gjorde att medierna betraktade det misstänkta brottet som extra allvarligt?
Även jag tyckte då att den första publiceringen var problematisk. Däremot menar jag att de publiceringar som skedde därefter var helt i sin ordning. Detta beroende på att analyssvaren då hade kommit, vilka visade att programledaren hade spår av kokain i blodet.
Men detta ledde som sagt till en omfattande pressetisk debatt.
Mårten Schultz, professor i civilrätt, gick så långt som att slå fast att vi nu ”bevittnar pressetikens kollaps”. Något jag sannerligen inte höll med om då och inte heller håller med om nu.
En problematisk publicering innebär nämligen inte att hela det pressetiska systemet riskerar att falla samman.
PO, Ola Sigvardsson, svarade i branschtidningen Medievärlden på Mårten Schultz kritik: ”Det har alltid skett avsteg från pressetiken. Det här handlar om svåra beslut och det är lätt för en utgivare att gå över gränsen när man ska avgöra hur tungt allmänintresset väger mot den enskildes behov av skydd och önskemål om anonymitet. Och när ett sådant avsteg sker ska det diskuteras och kritiseras. Precis som sker i den debatt som pågår. […] Den intressanta tendensen är inte att medier med ansvarig utgivare dragits med i den vilda western som nu utspelar sig i den oreglerade delen av internet. Det intressanta är att detta har påverkat så lite som det faktiskt har gjort.”
PO var alltså av uppfattningen att vi inte alls bevittnade en "pressetisk kollaps". En problematisk publicering innebär nämligen inte att hela det pressetiska systemet riskerar att falla samman.
Debatten kring programledaren ledde till många intressanta debattinlägg och åskådliggjorde på ett mycket bra sätt hur pressetiken hela tiden måste hållas levande genom diskussion och debatt om den samma.
Expressen fälldes senare av Pressens opinionsnämnd (PON) för att ha brutit mot god publicistisk sed när de publicerade namn och bild på programledaren, trots att han vid publiceringstillfället inte var dömd för något brott.
Tidningen agerade alltså, enligt PON, fel vid själva namngivningstillfället. Att programledaren senare fälldes för ringa narkotikabrott spelade enligt nämnden ingen roll.
Det direktsända självmordet
I oktober 2010 valde en 21-årig man att ta sitt eget liv. Självmord är ett stort samhällsproblem och just denne unge man är dessvärre långt ifrån ensam om att fatta detta slutgiltiga beslut.
Det som var speciellt var att hela självmordet direktsändes på webbforumet Flashback.
I Spelregler för press, radio och TV finns en särskild ”självmordparagraf” som säger att medierna bör ”iaktta stor försiktighet vid publicering av självmord och självmordsförsök särskilt av hänsyn till anhöriga och vad ovan sagts om privatlivets helgd.”
Just denna paragraf gör att svenska medier i princip aldrig skriver om enskilda självmord. Det ska dock inte blandas ihop med reportage om samhällsproblemet självmord. Något som är mycket viktigt att medier lyfter och problematiserar.
Men just denna händelse ledde också till en viss pressetisk debatt. Hur hanterar medierna ett självmord som faktiskt sker i det offentliga?
I oktober 2010 valde en 21-årig man att direktsända sitt eget självmord på webbforumet Flashback.
Jag minns att jag själv hade en något avvaktande inställning till den omfattande rapportering som denna händelse fick. Om inte annat på grund av den så kallade Werther-effekten som är det fenomen där en känd persons självmord ger upphov till att andra också begår självmord, ofta på liknande sätt.
I medierna nämndes 21-åringen med namn och många tecknade en personlig bild av den unge mannen. Och detta var något som de anhöriga välkomnade.
I Medierna i P1 intervjuades 21-åringens pappa och syster. De ville att medierna skulle göra 21-åringen till en person, genom att nämna namn och bild.
Det kan jag förstå. Det tecknar bilden av en person och gör honom mänsklig.
Men just denna form av anhörigmedverkan är inte heller helt oproblematisk. Att anhöriga efter den här typen av händelse befinner sig i chock är inte helt otroligt. Därför tar medierna på sig ett väldigt stort ansvar när de kort efter en traumatisk händelse väljer att intervjua anhöriga.
Jag säger absolut inte att detta aldrig ska ske. De anhöriga är vuxna personer som alla reagerar olika på den här sortens trauman.
Dock är det mediernas ansvar att alltid hantera människor i chock med allra största försiktighet.
”Terroristen” i Boliden
I november 2015 riktades plötsligt allt ljus på Boliden. En 22-årig man greps av polis, misstänkt för terrorbrott. En enorm nyhetsbevakning sparkade igång och Boliden hamnade på allas läppar.
Problemet var att gripandet byggde på helt felaktiga grunder. Något jag som utgivare sedan dess har lärt mig mycket av.
I november 2015 riktades plötsligt allt ljus på Boliden. En 22-årig man greps av polis, misstänkt för terrorbrott.
Men ur ett pressetisk perspektiv är detta naturligtvis otroligt intressant. Hela efterspelet ledde till en omfattande pressetisk debatt där medierna på olika sätt rannsakade sig själva. Vad hade kunnat göras annorlunda? Kan vi lita på säkerhetspolisens uppgifter? Borde medierna ha väntat med att publicera namn och bild?
Ja, alla dessa frågor är väldigt lätta att besvara med facit i hand. Betydligt svårare är det att ge svar på dessa frågor när händelseutvecklingen pågår.
Det som har varit viktigt för mig är att hans frikännande har fått samma utrymme och uppmärksamhet som när han en gång betraktades som en jagad brottsling.
Publiceringsbeslut bygger nämligen alltid på det underlag som föreligger för stunden. I just detta fall visste vi att Säpo hade höjt terrorhotnivån i Sverige från tre till fyra på den femgradiga skalan. Vidare så visste vi att Säpo jagade en man som var misstänkt för förberedelse till terroristbrott. Vi kände också till att det var viktigt att mannen greps snabbt eftersom det fanns risk att han skulle utgöra en fara för allmänheten.
Det sammantaget bidrog till mitt beslut att publicera namn och bild på den då 22-årige mannen.
Som utgivare har jag att ta ställning till allmänintresset i förhållande till den eventuella publicitetsskadan. I det här fallet bedömde jag att allmänintresset vägde tyngre.
Och resten är historia, som man brukar säga.
Det som har varit viktigt för mig är att hans frikännande har fått samma utrymme och uppmärksamhet som när han en gång betraktades som en jagad brottsling.
Mannen har fått en personlig ursäkt och jag vågar lova att Norran är den tidning som sedan dess har gjort allra mest för att rentvå hans namn.
Den kände skådespelaren och kokainet
I en mycket ambitiös och omfattande artikelserie från 2014, med titeln ”Kokain – från festen till döden”, skildrar Expressen knarket som det samhällsproblem det är.
Tidningen berättar om Oliver som dog av en överdos 21 år gammal, om kändisarna som alla har tagit kokain, om barnen i Mexiko som dödats av knarkvåldet och mycket mer. Det råder i serien ingen tvekan om att kokainets baksida är betydligt solkigare än dess snövita yttre.
I en film som ingår i reportageserien ses en mycket känd skådespelare ta narkotika med knarkbrottslingar.
Just denna film gav sommaren 2014 upphov till en stor pressetisk debatt.
I en film som ingår i Expressens reportageserie ses en mycket känd skådespelare ta narkotika med knarkbrottslingar.
I podcasten "Mattson/Helin" som kvällstidningscheferna Thomas Mattsson (Expressen) och Jan Helin (Aftonbladet) hade vid den tiden, var Mattsson tydlig med att filmen måste ses i kontexten av den väldigt stora artikelserien och att den inte bara kan ryckas ur sitt sammanhang. Något som Jan Helin menade var en av anledningarna till att Aftonbladet, som själva blev erbjudna filmen redan 2012, avstod från att publicera. Det vill säga att de inte hade någon artikelserie att hänga upp filmen på. Filmen funkar inte som ensam nyhet, menade båda två. Dessutom menade Helin att mannens missbruk redan är känt och att den här filmen inte tjänar till något annat än att bara exponera missbrukaren.
En person som söker offentligheten får vara beredd på en hårdare granskning.
Jag minns att jag själv tyckte att publiceringen av filmen var problematisk och faktiskt tar fokus från det enormt gedigna arbete som Expressen redan hade gjort med den här serien.
Samtidigt ska man komma ihåg att en skådespelare på den här nivån är en makthavare, även om han inte besitter någon formell makt så ska hans symboliska inflytande inte underskattas. En person som söker offentligheten får vara beredd på en hårdare granskning. Att han i filmen dessutom umgås med gängkriminella och pratar om att ”skalla poliser” gör inte allmänintresset mindre.
Men mannens missbruksproblem var som sagt redan kända. Att han dömts för detta missbruk var också känt. Att han haft samröre med kriminella var också känt. Om allt detta hade varit okänt för allmänheten sedan tidigare skulle läget möjligen ha varit ett annat.
Därför har jag svårt att se hur den kontext som filmen förekom i rättfärdigar en publicering. Dessutom har jag svårt att förstå avvägningen mellan integritetsskada för mannens barn kontra allmänintresse. Det är framförallt de som drabbas av den stora publicitetsskadan.
Expressen fälldes senare av Pressens Opinionsnämnd för att ha brutit mot god publicistisk sed. Nämnden ansåg i och för sig att det handlar om en känd skådespelare som bör betraktas som en offentlig person. Något som gör att han måste tåla en mer närgången granskning.
Men de ansåg inte att han i den rollen också har en position som gör att medborgare kan utkräva ansvar av honom. I ljuset av detta ansåg nämnden inte att publiceringen var försvarlig.
Därför fällde Pressens Opinionsnämnd Expressen för att ha brutit mot god publicistisk sed.
En hoppfull framtid för etiken
Etiken är föränderlig och varierar över tid. Det som anses etiskt under en tidsperiod gör det inte under en annan. Det visar om inte annat mitt inledande exempel med notisen från Norra Västerbottens första nummer.
Jag spår en ljus framtid för medieetiken, även om medierna just nu är satta under hård ekonomisk press och lockelsen att bryta mot reglerna kan vara stor, för att på så sätt tjäna kortsiktiga vinster och framgångar.
Vi har fortfarande medier som tar ansvar för sina övertramp och som inte tvekar att offentligt diskutera sina publicistiska val.
Det finns även ekonomiska aspekter på en levande och reglerad pressetik. I medieetiken ligger nämligen också mediernas främsta konkurrensfördel. Det är vår trovärdighet som annonsörer och läsare köper.
Utan den är vi bara ett antal röster i mängden.
Nästa del: Medierna och ekonomin