Vi måste prata om Hitler. Jag medger att det låter lite konstigt, särskilt om jag säger att det har att göra med folkomröstningen om centrumbron. Men prata om honom måste vi. För lika säkert som brev på posten och påvens fåniga hatt, lika säkert kom en hitlerfilm i kölvattnet på vad som ändå måste sägas vara ett rungande nej i frågan om bron. Ett bekant internetfenomen: man tar scenen då Bruno Ganz, som Hitler från filmen Undergången, får ett mäktigt psykbryt på sina generaler, sedan gör man en egen textning och låter den überkoleriske diktatorn istället gorma över allt från nya versioner av Windows till särskrivningar. Resultatet blir i bästa fall någonting att fnissa lite åt medan man dricker en kopp kaffe. När filmen "Der Untergang" först kom ut 2004 så bröt den med allt som kommit före, i det att man valt att porträttera Hitler som en människa, istället för det sedvanliga monstret som hade väldigt få beröringspunkter med oss andra. Detta debatterades på kultursidor och i tv – var det rätt att framställa honom som mänsklig?
Samtidigt som vi i Skellefteå valde bort bron så valde 9,7 procent av svenska folket att lägga sin röst på Sverigedemokraterna i EU-valet. Ganska omedelbart fylldes i alla fall mitt hörn av sociala medier med kommentarer som uttryckte missnöje, misstro och djup besvikelse över det som hänt. Man plockade bort vänner på Facebook som hade uttryckt sympati med partiet. De människorna var korkade, outbildade, onda. Så var tåget igång igen. För vi tycks ha ett enormt behov att avhumanisera de som står oss långt ifrån, vare sig det rör sig om åsikter eller kultur. Men om man istället försöker förstå så kanske man kan se banaliteten i ondskan, dess ursprung och att det är i högsta grad vanliga människor som ligger bakom.
Magnus Ericsson