Ola Johansson, Niklas Markström, Magnus Johansson och Anders Skog utanför station 49 i Bureå.
Niklas Markström kom hem samma kväll efter en lång bilsemester med familjen. Han förhörde sig om läget och packade ur bilen. Kollegan Ola Johansson arbetar som arbetsterapeut i Skellefteå när han inte släcker bränder. Han förklarade situationen för sin chef och fick grönt ljus.
Morgonen därpå ingick både Niklas och Ola i styrkan på väg mot Sveg i Härjedalen.
– Man ser vikten av att ställa upp. Dit man kommer är man så otroligt behövd, säger Niklas.
Räddningschefen: ”Vi hjälper varandra”När begäran kom hade kollegan Anders Skog svårt att agera omedelbart.
– Jag satt och fiskade på en fjällsjö, berättar han.
Men det dröjde inte länge innan plikten kallade. På torsdagen bad räddningstjänsten i Jokkmokk om hjälp och Anders nappade. Det gjorde även Magnus Johansson, som hade fotbollsträning när begäran kom. Han avbröt semestern och på fredagsmorgonen satte han, Anders och åtta andra deltidsbrandmän iväg mot staben i Luleå.
På vägen fick de nya direktiv och svängde av direkt mot Jokkmokk.
– Har man möjlighet att ställa upp så försöker man göra det. Alla på kåren är sådana, det finns en vilja att hjälpa till, berättar Anders.
– Nästa gång kanske vi behöver folk. Då vill vi att andra ska ställa upp så som vi har gjort för dem, säger Magnus.
Under insatsen i Jokkmokk gällde det att få fram vatten.
17 timmars arbete
Väl framme vid skogsbranden utanför Sveg tilldelades styrkan från Skellefteå ett cirka två kilometer långt område att kontrollera. Niklas och Ola beskriver brandbekämpningens enorma skala, med allting som det medför. Det rent organisatoriska blir betydligt mer invecklat när så många arbetar på olika fronter.
– ”Det här är ert område, säkra brandspridning”, var nästan det enda direktiv som vi fick. Det var nog ingen som hade direkt överblick över allting, det är sådana gigantiska områden, berättar Ola.
– Det blir en bit var som man får hålla koll på, säger Niklas.
Skelleftegänget klarade sitt uppdrag och höll branden stången.
– Vi for från brandstationen i Sveg vid 15-tiden på eftermiddagen och var tillbaka vid åtta på morgonen. Det är ganska långa pass, säger Ola.
Att ni orkar med allting?
– Jao, det funkar i några dagar men sedan är man ganska slut.
Terrängen i området är inte heller den mest tacksamma. Niklas och Ola påpekar hur kuperat det är, med betydligt mer sten än i de Västerbottniska skogarna.
Terrängen har inte underlättat arbetet för de frivilliga från Bureå.
Brist på dricksvatten
I Jokkmokk hade flera av räddningstjänstens motorsprutor gått sönder när Anders, Magnus och de andra kom dit. För att säkra vattentillförseln drog de slang i tio timmar. Dagstemperaturen uppgick till närmare 30 grader och terrängen var svår.
– Det var jävligt mycket slang, upp och ner för berg, säger Magnus.
Under sådana förhållanden blir risken för uttorkning uppenbar. Anders berättar att det motas med vatten och resorb, men under fredagen ska bristen på dricksvatten ha utgjort något av en kris.
– Och då måste man gå ner i fart, för om man spränger sig så är det kört, säger Magnus.
– Man går ner i en svacka, sedan måste man öka igen när man har fått i sig vatten, säger Anders.
Brandmännen löper även andra risker. En av de frivilliga som deltog under insatsen i Jokkmokk ska ha vridit ett knä och skadat sig.
– Om du trampar snett kan det snabbt fara en fotled eller ett knä, säger Anders.
Bränderna har satt sina tydliga spår i naturen.
Tacksamma röster
Flera skogsbränder rasar ännu i Sverige, men deltidsbrandmännen från Bureå är hemma igen. Innan styrkan i söder reste norrut uppfattade de en hel del positiv respons.
– Det är ordentligt uppskattat att vi kommer, säger Ola.
De frivilliga i Jokkmokk har haft en liknande upplevelse.
– Vi vart kallade Skelleftelinan, det syns ju på kläderna att man är från Skellefteå. Vi träffade många positiva, både på plats och på deras station. Sedan inne i Jokkmokk också, säger Anders.
– Vi hörde att lokalbefolkningen swishade pengar till brandstationen för att de skulle kunna köra ut snacks och mat. Man kände verkligen att samhället slöt upp. Vi hade några ensamkommande som också hjälpte till. De hade inte bott där länge, men de kände att de ville bidra. Det är ganska häftigt, säger Magnus.
Deltidsbrandmännen är hemma i Bureå igen.