Mitt första minne av den bortgångnes verk var en scen ur en film. Det var ett skuggspel där en penis höggs av. Då jag vid tillfället var rätt ung blev det hela ett mycket starkt minne. Förskräckt frågade jag min mor vad i hela friden det var som pågick åppa tev'n. Det är "Ormens väg på hälleberget", sa hon kryptiskt. Eftersom jag var ett överkant moraliskt barn så fick Torgny Lindgren under en ganska lång tid representera något obegripligt, osedligt elände som tydligen var knutet till landsändan där jag växte upp. Med åren blev det moraliska barnet en förtappad tonåring, som rökte filterlösa, amerikanska cigaretter på café och tyckte att "Äldreomsorgen i över Kågedalen" var en hysteriskt rolig bok.
När jag sedan levde i exil, i huvudstaden, väcktes plötsligt mitt intresse för bygden jag lämnat, som jag avskytt, som jag tyckt Nikanor Teratologen skildrade så väl. Jag läste "Kapten Nemos bibliotek" och blev vansinnigt förtjust i den drömska, västerbottniska sinnevärld som PO Enqvist bredde ut. Men hos Torgny var jag inte ännu. Inte förrän jag, nu med en liten familj, valde att flytta hem och jag slutligen beslöt att läsa upp mina betyg på Komvux. Jag hade en fantastisk kvinna i svenska som pekade ut vägen. Via hennes tips om noveller och radiopjäser hamnade jag slutligen själv på hälleberget. Biten kastade jag mig över "Hummelhonung". Efter den läste jag allt jag kom över. Min vän hockeyspelaren, som tidigare också skrev i lokalorganet, fick till och med chansen att träffa Torgny och göra någon form av intervju. Jag var mycket avundsjuk.
Vi brukade roa oss med att skriva skrönor i hans ande och skicka till varandra. Någon har sagt att plagiering är den högsta formen av beröm och det är nog helt sant. För det finns ingen jag hellre skulle vilja kunna apa efter. Om det ändå ginge.
Magnus Ericsson
Läs också: Torgny Lindgren död – författaren blev 78 år gammal