Visst är det hemskt med alla dessa tiggare som slagit sig ner i Skellefteå.
Det är ett påstående som de allra flesta av oss kan skriva under på. Däremot råder det delade meningar om varför det är så hemskt. Det finns naturligtvis de som ogillar tiggarna av rent ideologiska skäl, att de ingenting har i Sverige att göra. Men för den stora merparten handlar det säkerligen om helt andra saker. Tiggeriet rymmer nämligen centrala värderingar om solidaritet, empati och makt. Man tycker helt enkelt synd om tiggarna, känner sig illa berörd av att se dem sitta på kalla marken i regn och snö med en sliten mugg framför sig.
Det är nog det som är huvudanledningen till att 56 procent av svenskarna, enligt en undersökning från TT/Novus, vill förbjuda tiggeri. Man vill helt enkelt slippa konfronteras med den brutala fattigdom, som tiggarna representerar, på vägen ut från köpcentrat med händerna fulla av kassar.
Norrans reporter Mats Ekman gav sig tillsammans med fotografen Ulf Johansson ”ut på stan” för att i ett antal reportage beskriva tiggarnas vardag. De pratade med tiggarna i stället för att, som så många andra gör, prata om dem. Ställde politiker och tjänstemän till svars. Pratade med organisationer som på olika sätt försöker hjälpa till.
Hur ska då Skellefteå förhålla sig till tiggarna? Enklast är naturligtvis att blunda, som socialförvaltningen i mångt och mycket har gjort. De vet inte hur många de är, de vet inte var de kommer ifrån, de vet i princip ingenting. Och socialnämndens ordförande Kenneth Fahlesson (S) vacklar, vet inte riktigt hur han ska förhålla sig: ”Ger vi hjälp så kommer många anse att det är fel och ger vi inte hjälp så kommer många att anse att även det är fel”, säger han i dagens tidning.
Oppositionsrådet Andreas Löwenhöök (M) och Folkpartiets gruppledare Andreas Westerberg tycker däremot att kommunen har ett ansvar, att Skellefteå ekonomiskt ska stötta de ideella organisationer som hjälper tiggarna: ”Nu finns de här och då måste vi hjälpa dem”.
Så måste det bli. Det här är inte en fråga där politikerna ska sticka upp ett blött finger i luften och känna efter varifrån vindarna blåser. Det här är en fråga där inte minst kommunens socialdemokratiska politiker borde fundera på de honnörsord som brukar förknippas med partiet; rättvisa, jämlikhet och solidaritet, och sedan fatta beslut.
Att många politiker menar att det här problemet inte kan lösas i Sverige, utan att det måste ske i tiggarnas hemländer, äger naturligtvis sin riktighet. Men fram till den dagen gäller det att inse att tiggeriet är ett problem också här i Skellefteå – främst för dem som tvingas att tigga.
