Romerna bor på en soptipp

Många av dem är papperslösa romer som bor i skjul utan rättigheter eller möjlighet till hjälp.

– I Rumänien är det en vanlig företeelse. Utanför varje stad där det finns soptipp finns en liknande bosättning, berättar läraren Elisabeth Hultgren från Skellefteå som är med på resan.

Plockar det ätbara

Det är ett stort, öppet område, utan sorteringsanläggningar och återvinning. Här tömmer sopbilarna sina lass. Romerna tar reda på allt som går att använda – och allt som går att äta.

Vägen till soptippen är stenig, gropig, knagglig. Vi åker i en folkabuss. Med chauffören Emanuel som tolk och en yngre kille, Ben, som ska assistera, är Elisabeth Hultgren på väg att göra sitt fjortonde besök på detta ställe.

Med sig i bagaget har hon påsar fyllda med mat och förnödenheter, kassar med kläder och blöjor. Gåvor förmedlade från hjälporganisationen Sisters International, som gjort insatser här flera gånger per år, under de senaste fyra åren.

Inget vatten

Stora pipelines går parallellt med vägen. Tidigare fanns här en läcka där romerna hämtade vatten. Nu har myndigheterna reparerat den, och vatten är inte längre lätt att skaffa.

Gräset växer högt, hundar springer omkring. Vid ett ruckel hänger tvätt på en lina utanför. Också här bor någon. En flicka i röd jacka får syn på oss. Emanuel ropar något till henne och kvickt kastar hon sig på cykeln och far iväg. Av sammanhanget blir det tydligt: Hon tänker förvarna om vår ankomst.

Folk här kan proceduren. De har varit med om den många gånger.

Skjul som bostäder

Soldiset ligger tätt i luften. Det är bara några grader varmt, det är sen höst även om grönskan sitter kvar i träden.

En klunga människor väntar på oss framför sina små kojor till bostäder. Kvinnor med barn på armen, män i slitna, vidöppna jackor blottande en ännu smutsigare, luggsliten tröja. Utslitna träningsbyxor hänger på deras kroppar. Några har flipflop, andra tygskor som knappt håller ihop. De mönstrar oss. Tysta. Avvaktande.

Bostäderna kan liknas vid skjul, hoplappade av bräder, plastsäckar och kartongbitar. Hjälpligt fastspända tygstycken och mattor.

Ett enda rum

I ett av husens enda rum finns en brokig samling udda föremål.

En trasig, gul plastanka ligger på jordgolvet.

Sängarna är belamrade med tygstycken, trasor och smutsiga filtar.

Utanför glöder eldstaden. Magra hundar smyger omkring, vädrar efter rester.

Mamman försvann

Eva-Ramona heter flickan som tycks vara i femårsåldern. Hennes händer är kalla. Hennes skor är trasiga. De tunna byxorna fladdriga över de smala benen. Hon bor här med sin pappa. Mamman försvann för något år sedan.

I hennes kortklippta hår kryllar det av huvudlöss.

Genom tolken Emanuel får vi veta att polisen varit här för ett par veckor sedan och rivit flera av deras bostäder. Det händer då och då.

– Vi har inte rätt att vara här, vi äger ingenting, dom vill driva oss härifrån, men vart ska vi ta vägen?

Orden kommer från den av männen som är mest talför. Han är stor och kraftig, och hans röst avslöjar en frustration som man bara kan ana djupet av.

Viktigt med ordningen

Det är dags att plocka fram gåvorna.

Emanuel förklarar noga: Först måste vi presentera vilka vi är, förklara avsikten med vårt besök. Därefter ska gåvorna delas ut. Det är viktigt att allt sker i rätt ordning och att de kan känna förtroende för oss.

Oron och misstänksamheten ligger som en huggorm i beredskap.

Vi säger att vi vill dokumentera deras situation, för att andra ska få veta att de finns. Och Elisabeth undrar samtidigt om det finns någonting som kan göras, för att hjälpa dem, att ge barnen chans att gå skolan?

– Hjälp oss att skaffa en plats att bygga våra bostäder på. En plats att äga! En laglig bit mark så att vi kan stanna utan att bli bortskickade, ber mannen som för gruppens talan.

Gruppen på soptippen pratar med ungersk brytning, förklarar Emanuel.

– Det är tuffare att vistas i Ungern för romerna, vilket gör att man går över gränsen till grannlandet Rumänien, berättar Elisabeth.

Emanuel förklarar:

– Papperslösheten gör dem rättslösa på alla nivåer. Inga rättigheter, vare sig sjukvård eller socialvård är resultatet.

Små möjligheter för regeringen

Så vem ska hjälpa? Hur ska det gå till? Rumäniens EU-pengar som ska gå till social förbättring, kan de placeras här?

Emanuel som är juridikstuderande vet en del om samhällsfrågorna. Han säger att regeringens möjligheter är små.

– Korruptionen är svår och problematisk i det här landet. Det är mycket svårt att hjälpa de här människorna, det finns alltför många som behöver hjälp, säger Emanuel.

Våldsamt gräl uppstår

Kassarna kommer fram. De tar emot dem och går hem, var och en till sitt. Plötsligt rycker den äldsta kvinnan i gruppen till sig två gåvopaket. Ett våldsamt gräl uppstår och det känns att smockan ligger i luften.

Till sist lugnar allt ner sig igen.

Ett par håller sitt barn på armen. Pojken ser ut att vara cirka två år gammal, kanske äldre, men kan inte gå.

En av männen sitter vid sitt hus. Han har ont i ett ben, grimaserar och pekar.

– Han blev hundbiten i går, förklarar en annan.

Mannen drar av sig sockan och blottar djupgående, fula sår på underbenet.

– Han har varit till läkare, men fick ingen vård eftersom han inte har några identitetshandlingar, förklarar Emanuel.

Han får ett förband i denna akuta, ”man taget vad man haver”- situation. Lite medfört toapapper och bakteriedödande gel får bli ett omslag, och en smärtstillande tablett.

Beata är tolv år. Om en månad ska hon föda sitt första barn. Barnafadern, 25 år, står i dörröppningen och röker. Hon tittar skyggt på honom när hon försöker svara på våra frågor. Borrar ner sina händer i den tunna täckjackans fickor. Magen putar under den orangea tröjan.

Hur ska det gå för er när babyn är född?

Hon rycker på axlarna.

– Jag tar hand om dem, försäkrar pappan och ler ett tandlöst leende.

Han har två barn sedan tidigare. Barn som inte längre bor på soptippen. Tolken säger att han tror att hon kommer att kunna föda på sjukhuset, och i så fall får hon stanna där en vecka. Men efter det?

Ingen kan ge något svar.

Blöjor och lite babykläder

I dag har Beata fått en kasse med blöjor och lite babykläder till babyn.

Kan han försörja dem? Finns det något annat sätt? Någon annanstans att ta vägen?

Svaren uteblir. De andra som står bakom och lyssnar kommer tillbaka till ”om vi får en tomt som är laglig”.

På sidan av huset parar sig två hundar. Vinden blåser till. Det fladdrar i plasten som täcker ena sidan av huset.

En tom burk rullar skramlande iväg.

Elden flammar till och askan driver bort.

En av männen hostar ihärdigt. Det gurglar i hans bröst.

Vi sätter oss i bilen och vinkar adjö.

Vardagen för romerna

Trots det tillfälliga biståndet fortsätter vardagen för de här romerna, och andra som lever under liknande förhållanden.

Tiggarna vi ser på våra gator, är det detta de flytt från?

Svaret är nej.

– Människorna som lever i dessa förhållanden tar sig ingenstans. De har inte råd att kosta på sig några biljetter, de har inte kunskap att färdas till ett annat land. Det är inte från Oradea tiggarna i Skellefteå kommer, säger Elisabeth.

– Det finns många olika grupperingar bland romerna. Det här är de som har de allra sämst, förklarar Emanuel.

Går inte i skolan

Snart är det frost på marken. Kanske snö.

Och Eva-Ramona går inte i skolan.

Beata ska föda sitt barn och hålla babyn varm.

De sorgsna, trötta blickarna talar sitt språk, fast de vinkar och försöker sig på ett leende.

Barnen som stundtals under vårt besök tryckt sig hårt mot de vuxna, släpper greppet och hoppar runt. Vinkar de också.