Nytillträdd. ”jag gillar se små sammanhangen”, säger Outi Nordlund, präst i Byske-Fällfors församling.
Via en allé tornar Byskekyrkan upp sig på Kyrkberget i Byske. Den åttakantiga kyrkan omsluts av en mur av sten. Det är kallelsen som fört Outi Nordlund hit. Via sjuksköterskeyrket är hon nu präst.
– Det var en övertygelse som gjorde att jag blev präst. En övertygelse som jag inte kunde släppa. Vägen har inte varit lätt alla gånger och kallelsen har bitvis varit tung att bära. Den har inneburit ekonomiska försakelser och även tvivel på om jag verkligen ska klara av uppgiften, säger hon.
Hennes första levnadsår var i dåvarande Sovjetunionen, mellan finska gränsen och Murmansk. Det var hennes finska föräldrar som bodde och jobbade där. Sedan gick flyttlasset till Bjästa utanför Örnsköldsvik. Outi är näst äldst i en syskonskara på åtta.
– Nu är vi utspridda från Göteborg i söder till Seskarö i norr. Det är bara jag i hela familjen som är aktiv inom kyrkan, men min mormor var Laestadian, säger hon.
Det var vid ett ungdomsmöte i Örnsköldsvik livet förändrades. Hon kommer till och med ihåg exakt när det hände.
– Det var den andra december 1983. Det måste ha varit vid elvatiden på kvällen. Då hade jag en omvändelseupplevelse. Jag ville ta ställning och då sa jag ja till den kristna tron. Det blev en total förändring i mitt liv. Min tro blev tydlig och jag började söka guds vilja med mitt liv. Bönen blev viktig och är det än i dag. Det är där jag söker svaren. Jag skulle inte överleva utan bönen – så känns det i alla fall, förklarar hon.
Från början var det sjuksköterskeyrket som lockade och 1992 blev hon färdig med utbildningen. Äldreomsorgen blev hennes hemvist.
– Jag har hela tiden trivts med att jobba med äldre. Vård i livets slutskede har känts meningsfullt.
Med tiden mognade beslutet att följa övertygelsen. Hon kunde helt enkelt inte släppa tanken på att bli präst.
– Nu när jag är präst tar jag vid när livet är slut. Jag känner att sjuksköterskeyrket är en bra erfarenhet för mig i min nya roll.
Ibland måste präster bära bördor som andra har fått lätta på i samtal.
– Vi har absolut tystnadsplikt och i vissa fall kan jobbet kännas ensamt. Det är viktigt att återhämta sig. Man måste se till att själv får kraft för att kunna ge andra kraft. När jag jobbade som sjuksköterska hade jag ibland känslan av otillräcklighet och den dyker även upp i det här jobbet.
Sökandet är över och nu är Outi Nordlund hemma trots att hon tycker att det känns lite overkligt.
– Jag måste hela tiden intala mig själv att jag har fått mitt drömjobb.
Vägen har inte varit lätt alla gånger och kallelsen har bitvis varit tung att bära.