Nina är ett påhittat namn eftersom hon vill vara anonym. Nina är i yngre medelåldern och har haft anorexia större delen av livet.
– Jag har alltid varit kinkig med maten, säger hon och ni kommer snart att förstå varför.
Hennes upplevelser som ung gör att självkänslan och självrespekten är som bortblåst. Ska hon äta lite risgrynsgröt, som finns i sådan där korv, så värmer hon den inte i en kastrull eller klickar ut det på en tallrik och micrar. Nej, hon gör en litet hål och suger i sig lite kall gröt. För då blir det inte en måltid. För det är förbjudet. För då njuter hon inte. Vilket skulle vara förbjudet. Enligt hennes dumma hjärna.
Man kan förklara det så att Nina har en bra och klok hjärna, och en elak, dominant och sadistisk hjärna. Den bra hjärnan vill bli frisk, vill kunna leva ett vettigt liv där Nina får äta glass som hon älskar – för att inte tala om Janssons frestelse. Men den dumma hjärnan är så mycket mer van att vara den som bestämmer. Den har bestämt det mesta sedan hon var ett litet barn.
Fixeringen
Ninas första minnen av hennes fars övergrepp är från när hon var fyra år. Antagligen började det tidigare än så. Det startade fixeringen vid mat.
– Jag ville bara äta sådant som var grönt, som ärtor, broccoli och kokt potatis som jag gnagde skalet av. Själva potatisen åt jag inte. Konsistensen gjorde att jag kräktes. Det tror jag har att göra med de svåra övergrepp jag utsattes för, att jag hade problem med viss matkonsistens i munnen, säger hon.
Ibland har anorektiker en historia med sexuella övergrepp. Det sägs att övergreppen gör att man vill få kontroll, och vem ligger då närmast om inte en själv? Om man får kontroll över sig själv, och ser till att man inte utvecklas till en kvinna med former, kanske man kan skydda sig.
– Så var det för mig i yngre tonåren. Jag gjorde allt för att dölja att jag fått mens. Jag lindade en gasbinda runt brösten för att det inte skulle synas, för han klämde på brösten och frågade hur tvillingarna mådde, säger Nina.
Långt ifrån frisk
Inte bara Nina utsattes för övergreppen. Även hennes syskon. Nina berättar sakligt och torrt att pappan ”hyrde ut” dem för sexuella ändamål. Han dömdes för övergreppen.
Pappan fick ett långt fängelsestraff. Nina fick livstid, antagligen. Hon är långt ifrån frisk ännu.
Från oktober förra året låg hon inne på psykiatrisk avdelning. På vårkanten övergick det till tvångsvård. Hon fick en slang i näsan med näring. Men inga samtal med psykolog. Ingen hjälp med att hantera den dumma hjärnan.
– De säger att hjärnan är för korkad för att ta emot sådan information när man är undernärd, förklarar Nina.
Men när hon hade gått upp till den önskade nivån fick hon gå. Inga samtal. Öppenvården hörde inte av sig. Enda ”eftervården” är att Nina ska komma och väga sig en gång i veckan.
Ångesten fruktansvärd
Norran följer med vid ett sådant tillfälle. Nina berättar för kvinnan som tar emot att hon mår skit. Att ångesten är fruktansvärd. Att öppenvården fortfarande inte har hört av sig. Kvinnan hummar och ser deltagande ut.
Sedan visas Nina in i ett rum där vågen står på golvet. En annan kvinna kommer in för att notera vikten. Ångesten kryper sig på. Nina tar av sig skorna, ställer sig upp på vågen och håller för ögonen.
– Du får inte titta, säger hon till kvinnan.
Först ska Nina titta. Men det tar en stund innan hon lättar på fingrarna och kikar emellan. Sedan får kvinnan ta en snabb titt. Nina är 166 centimeter. Hon vill inte att jag skriver några exakta kilon i tidningen, då blir ångesten för stor. Men jag får skriva att vågen visar att hon gått ned nästan två kilo sedan förra vägningen.
Just nu är inte läget akut. Det har varit värre förr. Några gånger har hon varit så slut att kroppen har varit beredd att ge upp. Hjärnan också. Nina minns en gång när hon låg i sängen och kände hur hon höll på att dö. Hennes självvalda mormor ”Momme” höll hennes hand.
– Jag visste att jag skulle dö. Vi pratade om döden och jag kände en värme, ett lugn. Jag är inte religiös men jag kände en frid.
Ambulansen kom och Nina fick åka in till sjukhuset. Det visade sig att hon fått permanenta hjärtskador av svälten. Det är inte sannolikt att hjärtat klarar en svält till.
Den här gången ser siffran förstås bättre ut. Men inne i Ninas huvud är det fortfarande samma dumma hjärna som bestämmer. När Nina låg inne på tvångsvård med slangen i näsan sa den dumma hjärnan att ”Jaja, gå upp några kilo då så de släpper ut dig. Sedan fixar vi det där, snabbt som attan”. Nu håller dumhjärnan på att fixa till ”skadorna”. Nästan två kilo från förra veckan.
Dumhjärnan såg också till att Nina åt en paj, en hel sådan där Felixpaj faktiskt, innan hon skulle på vägning. Så det skulle bli lite mer vikt på vågen. Men nu håller ångesten på att laddas upp. Nu måste hon hem och laxera så den kommer ut snabbt innan kroppen sugit åt sig för mycket näring.
För in siffrorna
Kvinnan som står bredvid vågen noterar, utan ett ord, den tidigare vikten och den nuvarande vikten på en lapp. Sedan går hon in i ett annat rum och för in siffrorna i systemet. En stund senare kommer en läkare in till rummet där Nina sitter på bristen. De pratar inte om att Nina gått ned nästan två kilo. De pratar inte om hur hon mår, om hur hennes båda hjärnor slåss.
Nina berättar att öppenvården inte hört av sig på de två veckor hon varit utskriven och läkaren hummar och säger att hon ska göra en notering om det så att de hör av sig. Sedan är det klart. Nina åker hem och laxerar och kämpar med sin ångest. Just på vägningsdagarna har hon extra mycket att ha ångest över: Vikten, som trots att den gått ned, är högre än vad dumhjärnan bestämt. Och pajen – som hamnat i hennes kropp fastän det är förbjudet. Hon undrar hur mycket kalorier som ändå fastnade trots laxeringen.
Svårt att försöka behandla
Det är inte bara en gång Nina har fått kommentarer av typen ”Väx upp, det är väl bara att äta, tugga och svälj”. Det är inte bara en gång hon fått höra orden ”eget ansvar” från personalen på psyket.
Personalen på psyket har förstås sett det här många gånger förr. Det är svårt att försöka behandla anorexiapatienter, eftersom de hela tiden motarbetar sig själv.
– Men om personalen ger upp, vem finns det då? undrar Nina.
Dagen efter vägningen dricker Nina lite kaffe på morgonen. Sedan ingen mat under resten av dagen. Nästa dag blir det kaffe på morgonen igen.
– Sedan höll jag mig till klockan 16. Då åt jag en banan. Det tog emot men jag åt den ändå. Min dumma hjärna säger att jag misslyckas om jag äter den. Då har jag förlorat. Så jag trycker i mig den utan att tänka. På en sekund. Jag får inte njuta. Det får jag inte.
Det intressanta men sorgliga är Ninas ton när hon berättar det här. Hon vill gärna berätta det. För hon har ju varit duktig. På att straffa sig alltså. Dumhjärnan sitter tyvärr säkert på sin tron.