Att lyckas balansera jobb och privatliv för att undvika gå i väggen är fortfarande ett ständigt pågående kamp för Linda Gustafsson.
Det var för fyra år sedan. Då arbetade hon som socialsekreterare i Robertsfors på heltid och pendlade från hemmet i Burvik, en resa på tre timmar tur och retur.
– Jag kände att det tog för mycket energi, att jag behövde mer tid till livet och fick gå ned till 80 procents arbetstid. Det blev bättre ett tag.
Men så blev det struligt i organisationen. Bristande ledarskap gjorde att personal fick täcka upp. Det ledde till problem och Linda engagerade sig fackligt för att styra upp det.
– Arbetet byggdes på och det blev nog droppen, säger hon.
Så här i efterhand kan hon se varningssignalerna.
– Men där och då kör man bara på. För att man tror att det ska vara så, säger hon.
Linda Gustafsson flyttade till lugnet i Burvik för sex år sedan.
Svårt att sova
Och när hon tänker på det så började problemen egentligen ännu tidigare än så när hon jobbade i en annan kommun längre söderut.
– Efter att jag studerat klart vikarierade jag och vissa veckor blev det 60 timmars arbete, vissa nästan ingen tid. Jag kunde jobba hur mycket jag ville. Jag minns att jag kände att jag behövde få en paus i livet men det bara snurrade på.
När hon senare fick fast jobb inom socialtjänsten hade hon ibland problem med sömnen och kunde sova bara två till tre timmar per natt för att hon var så uppe i varv.
– Jag tänkte aldrig tanken att jag kanske inte skulle jobba när jag var så trött. Jag var ju inte sjuk, säger hon.
Privatlivet lidande
Men tillbaka till den där gången då hon inte orkade mer och blev sjukskriven. Innan hon ringde det där samtalet till hälsocentralen hade hon förlorat lusten och engagemanget i jobbet och livet.
– Att jag började gråta fick mig att inse att det här hade gått längre än jag själv trodde. Jag hade ingen ork. Jag orkade inte vara social. Sådant som var roligt tidigare var det inte. Det var rörigt i huvudet och jag visste inte hur jag skulle ta tag i saker. På jobbet höll jag skenet uppe. Det privata blev mer lidande.
Hon sjukskrevs i två veckor och började sedan att jobba med administration 25 procent av sin tidigare arbetstid.
– Jag orkade inte träffa människor och var väl inte supereffektiv. Kanske borde jag ha varit sjukskriven längre.
Efter ett halvår fick hon en remiss till stressrehabiliteringen i Umeå.
– Det var jättebra. Deras program pågick under en lång period, 22 träffar, och vi arbetade med att bli medvetna om våra egna tankemönster och känslor. Vi fick reflektera tillsammans i grupp. Där kunde jag exempelvis se att andra ställde helt orimliga krav på sig själva. Det fick mig att tänka över min egen situation.
De fick även göra övningar, exempelvis be om hjälp eller att stanna upp och andas.
– Det var en lång process som fick mig att värdera saker i livet på annat sätt än tidigare. Efter att ha arbetat mig tillbaka bestämde jag mig för att pröva något annat och sade upp mig. Jag gjorde en pilgrimsvandring i Spanien och springvikade inom äldreomsorgen – då kunde jag styra jobb och ledighet själv.
Dåligt minne
Nu har hon börjat komma tillbaka i arbetslivet och jobbar åter 80 procent som socialsekreterare. Men hon lider av sviterna från tiden då hon brände ut sig.
– Det är inte stabilt. Vissa saker har jag svårare för än annat. Framför allt har jag svårt att hålla många saker i huvudet samtidigt. Nu måste jag i större utsträckning göra en sak i taget. Minnet är mycket sämre. Förr om jag hörde något eller läste något mindes jag det per automatik, nu måste jag anstränga mig mer. Jag har även svårare att fokusera om jag blir störd av något och jag har lägre toleransnivå för stress.
Jag blir förbannad över hur det påverkar privatlivet.
Hon försöker använda sig av de verktyg hon fick på stressrehabiliteringen, exempelvis att lägga kraven på en rimlig nivå.
– Det är något jag måste jobba med hela tiden. Det är inget som sker naturligt utan jag för en inre dialog med mig själv och lyssnar på kroppens signaler så jag vet när jag ska vila. Jag måste även tvinga mig själv att välja bort saker och hitta tid för återhämtning.
Även om hon borde göra det har hon svårt att låta bli att ta ansvar för att täcka upp och styra upp när organisationen fallerar.
Hur tänker du kring att du är 35 år och inte klarar att arbeta heltid? Hur påverkar det ekonomin?
– Det är inte värt att arbeta heltid. Jag vill aldrig mer göra det för jag vet inte om jag fixar det. Jag har inte så höga fasta utgifter så jag klarar mig men jag tycker det är synd att det ska behöva vara så att man måste gå ner i arbetstid för att man inte orkar. Det är tråkigt att arbetslivet ser ut så.
Och att du mår som du mår?
– Jag blir förbannad över hur det påverkar privatlivet. Jag har funderat mycket över vad det är som driver mig och andra att hamna i den här situationen så att man får men för livet. Något är galet med samhället och hur man ska lyckas förhålla sig till det utan att det går så långt att man blir utbränd.
Man slits mellan sin egen lägsta prestationsnivå och vad man egentligen skulle kunna uträtta.
Vad tror du själv är orsaken till att det blev såhär?
– Jag tror personligheten spelar in men även de yttre förväntningarna i samhället. Jag vill prestera väl och göra rätt för mig. Jag känner att jag måste ta ansvar.
När vi bokade intervjun sa du att du kände prestationsångest. Varför?
Linda skrattar kort och svarar:
– Ja, jag vill ju säga något bra och intressant. Det handlar väl om att jag känner något sorts ansvar för alla som blivit sjukskrivna och de som kan bli sjukskrivna.
Hon pekar på att det inom omsorgen är svårt att sätta gränser för vad som är tillräckligt och rimligt när det gäller arbete.
– Kraven är för otydliga och det är svårt att mäta vad man gör. Det är så mycket arbete som görs som inte kan mätas. Därför är det också svårt att veta om arbetsbelastningen ökat och vad som förväntas av mig. Där skiljer det sig från arbete exempelvis inom industrin där man tillverkar ett antal enheter.
– Man slits mellan sin egen lägsta prestationsnivå och vad man egentligen skulle kunna uträtta.
Hon berättar att flera vänner och bekanta har varit sjukskrivna av samma anledning som henne och att beskrivningarna av vad som lett till sjukskrivning ofta är liknande.
– Det riskerar att bli en ond cirkel av sjukskrivningar på arbetsplatsen. När det blir personalbortfall får de som är kvar under en period ta fler arbetsuppgifter och när personal byts måste nya kollegor läras upp. Man borde vara väldigt rädd om den personal man har, säger hon.
Är vi människor eller?Fortfarande många sjukskrivna på grund av psykisk ohälsaKostar nära miljarden i länet