Det börjar på allvar kännas som skarpt läge för tiggarna.
För en tid sedan röstade de styrande politikerna i skånska Vellinge för ett tiggeriförbud på flera offentliga platser i kommunen.
Detta trots att Länsstyrelsen i Västmanlands län redan i april 2011 stoppade det tiggeriförbud som Sala kommun ville införa med motiveringen att det inte var förenligt med ordningsstadgan.
Ambitionen att införa ett tiggeriförbud har även tagit mark i Skellefteå. I en ovanligt stringent formulerad motion vill Sverigedemokraternas gruppledare Peter Lindkvist förbjuda tiggeri kring Möjligheternas torg och på Solbacken.
Tiggande EU-medborgare har blivit en vanlig syn i Sverige. Vi ser dem överallt. Vädjande människor på gator och torg, i köpcentrum och utanför affärer tillhör numera stadsbilden. Men det är inget nytt fenomen. I århundraden har tiggeriet varit ett etablerat försörjningssätt i Sverige. Det har funnits så länge det funnits fattigdom.
Tiggarna har blivit ett moraliskt dilemma. Frågan är: Har vi rätt att säga nej till människor som vädjar om hjälp? Vi kan säga nej till att hjälpa, men det vore fel att förbjuda utblottade personer, som reser hit i ren desperation, att be om hjälp.
I Skellefteå har dock antalet tiggare minskat betydligt. Huvudorsaken är med stor sannolikhet att Skellefteborna ger mindre och mindre. Vi ser inte tiggarna längre, i varje fall inte på samma sätt som för några år sedan. Kanske har vi blivit avtrubbade, vi bryr oss inte längre.
Men även bilden av tiggaren har nyanserats. I dag vet vi att det inte bara handlar om fattiga romer som satt sig i en skraltig bil och tagit sig till Sverige med förhoppningen att få det lite bättre
Det handlar också om människohandel, prostitution och andra hemskheter. Polisen har dock inte kunnat redogöra för i vilken omfattning.
Den bild som en gång var antingen svart eller vit han nyanserats i ett otal grå nyanser.
Ska vi då gå på Sverigedemokraternas linje och införa ett förbud mot tiggeri i Skellefteå? Om vi tror att ett sådant kommer att skrämma iväg det fåtal romer som är kvar så är svaret naturligtvis ja.
Problemet är snarare att de inte kommer att fly hals över huvud och åka hem. Man kan se på Storbritannien, där det sedan 1824 är förbjudet att tigga. Du som varit i London, eller någon annan engelsk stad, har kanske noterat att det finns tiggare där. Det har varit svårt att genomdriva lagen.
Sedan kan man fundera på om den av jobb överhopade svenska polisen verkligen har tid med att köra bort tiggare.
Nej, ett tiggeriförbud är inte lösningen. Dagens fattigdom är strukturell och kan inte botas med lagar och förordningar. Lösningen stavas i stället ”att erbjuda ett bättre alternativ” i deras hemländer. Ett jobb, skolgång för barnen, bättre bostäder, medborgerliga fri- och rättigheter och allt annat som vi i Sverige tar för givet.
Men en sådan förändrig tar tid.
Det finns två vägar att gå: antingen försöker man gömma undan problemet med ett tiggeriförbud eller så erbjuder man ett alternativ till att stå på knä och tigga.
På sikt hade det bästa nog varit ett skicka iväg en slant då och då till de hjälporganisationer som erbjuder ett alternativ till pappersmuggarna.
Det kommer att ta tid att förändra, men samtidigt skapas möjligheter för en mer permanent lösning. Som dessutom är humanare än ett gå lagstiftningsvägen.
Därför: Säg nej till ett tiggeriförbud i Skellefteå.