Helena Lindahl lät samvetet gå före partilinjen.
Det tog drygt 17 veckor, 131 dagar av kontrollerat politiskt kaos.
Men till slut var motståndet i riksdagen inte längre tillräckligt stort för att socialdemokraternas Stefan Löfven inte skulle röstas fram som Sveriges nästa statsminister.
Helena Lindahl, centerpartistisk riksdagsledamot från Västerbotten, valde dock att rösta nej till Löfven. Hon var den enda ledamoten som bröt mot partilinjen i statsministeromröstningen.
På Facebook förklarar hon sitt ställningstagande: ”I grunden är det enkelt: Socialdemokraterna är ett landsbygdsfientligt parti med starka inslag av centralstyrning. I deras ideologi är staten överordnad människorna. Mitt politiska engagemang grundar sig i en marknadsliberal decentralism med en stark önskan om en levande landsbygd, större valfrihet och bättre möjligheter för människor att påverka sin egen vardag. För mig är det helt oförenligt med socialism.”
I en demokrati måste man ha respekt för andras åsikter. Gör man inte det så är det ingen demokrati.
Vissa sväljer förtretens partilinje, andra visar öppet vad man tycker och tänker. Helena Lindahl ska ha respekt för att hon valde det sistnämnda. Frågan är bara hur det kommer att påverka hennes ställning i partiet.
C-ledaren Annie Lööf uppger att hon var medveten om att en partikamrat inte skulle vilka sig för partipiskan: ”Det visste vi, det har varit känt sedan tidigare att en riksdagsledamot röstade rött i dag. Hon kunde helt enkelt inte tolerera Stefan Löfven som statsminister.”
Ibland måste samvetet få styra.
I tider som dessa när de flesta politiska partier strävar efter att sluta leden och uppvisa enighet utåt, kan det vara uppfriskande att motsatta åsikter inte göms undan.
Frågan är hur partiledningen agerat om statsministeromröstningen hängde på en enda röst, på Helena Lindahls röst.
Helena Lindahl är värd ytterligare ett erkännande. I motsats till en rad andra politikers verbala insatser under den turbulenta regeringsbildningens dagar väljer hon att på ett sakligt sätt, utan någon som helst tillstymmelse till plumpa personangrepp, redovisa sitt ställningstagande. Det är mer än vad man kan säga om vissa andra.
Grövsta övertrampet gjorde Sara Skyttedal, Kristdemokraternas toppnamn till Europaparlamentet, i dag kommunalråd i Linköping. Hon kallade Centerpartiet ”Quislingar” efter regeringsbeskedet.
Kommunisterna i Kommunistiska partiet, som tidigare gick under beteckningen KPML(r), åkte iväg och köpte en dörrmatta att användas i retoriken mot Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt: ”Sjöstedt kunde valt att vara en spikmatta som punkterade högerpolitiken, nu valde han att agera dörrmatta och släppa in den”, skrev de i ett pressmeddelande.
Nu när bitterheten inte har några gränser hade skammens lista kunnat göras mycket längre.
I 17 veckor har det kohandlats och kovänts, allianser har ingåtts och spruckit. Men Sverige har äntligen en statsminister och en regering. Den ska presenteras på måndag tillsammans med regeringsförklaringen.
Det finns de som fått politisk makt, andra har gått miste om den. Nu måste alla stridstuppar och stridshönor ta sitt ansvar. Inte nödvändigtvis för den politik som den nya S-MP-regeringen kommer att föra utan för att diskussionerna och samtalen förs i ett helt annat tonläge. De 131 dagarna av kontrollerat politiskt kaos har skiljt de verbala agnarna från vetet.