Hon har arbetat som polis i 28 år. Sedan 2002 har Marie Kristiansson jobbat som utredare, och hon har de senaste fyra åren varit kopplad till Skelleftepolisens avdelning ”Brott i nära relation”.
Här är två av Norrans artiklar från i fredags:
Katarina berättar om våldet och dödshoten: ”Kan jag hjälpa en enda kvinna så är jag nöjd”Ny artikelserie i Norran: Därför sätter vi brottsoffren i centrumGrov kvinnofridskränkning handlar om att brottsoffret får utstå exempelvis våld, hot, ofredanden eller kränkande tillmälen under en längre tid.
– I vissa fall kan det handla främst om verbala hot och kränkningar och kanske inte så mycket av fysiskt våld. I andra fall kan det mest handla om misshandel på olika sätt, dödshot med knivar eller annat, säger Marie Kristiansson.
Vad är viktigast för att polisen ska nå framgång i utredningsarbetet?
– Det är så lätt att säga: ”Gå vid första slaget”, och det är ju ett viktigt budskap. Men vi vet ju att många kvinnor stannar kvar i förhållanden där de utsätts för upprepade hot, kränkningar och våld. Men om man utsätts för misshandel, och just då inte orkar polisanmäla, är det viktigt att besöka läkare och få skadorna dokumenterade. I sin tur kan polisen ta in rättsintyg på journalanteckningarna, och vi får ett specifikt datum på händelsen.
Vad kan man i övrigt göra som brottsoffer?
– Även om man inte har ork eller mod att göra en anmälan så är det viktigt att man talar med en nära anhörig eller vän, som på olika sätt kan vara ett stöd. I sin tur blir detta ofta stödbevisning vid en rättegång, att man berättat om händelserna. Man kan skriva dagbok eller på annat sätt notera datum för brotten, kanske ta egna bilder på skador och kontakta Kvinnofrid eller Guldstadens kvinnojour i Skellefteå, svarar Marie Kristiansson.
Vilka tecken ska man vara uppmärksam på?
– Kontrollbehovet är ofta ett första steg. Det som kanske först kan upplevas som charmigt i en nyförälskelse – överdriven omtänksamhet att alltid lämna och hämta till arbetet, detaljfrågor om sociala kontakter och frågor om sen ankomst från jobbet – kan ofta övergå till ren svartsjuka och ett ökat kontrollbehov.
Vad ska man som anhörig titta efter?
– Se efter förändringar, om en tidigare öppen och social person plötsligt drar sig undan, om regelbundna kontakter plötsligt uteblir. Det kan vara tecken på att man utsätts för brott i hemmet. Likaså om en vän plötsligt får skador på exempelvis armar eller i ansiktet, blåmärken – och det alltid handlar om att personen halkat eller gått i en dörr eller skåp.
Finns det åtgärder som förbättrat polisens möjligheter att offret ska orka medverka i utredningen?
– En värdefull sak är när det direkt hålls ett kort, videoinspelat målsägandeförhör. Det ger en närvarokänsla och blir påtagligt för den enskilde, vad hon sagt och hur hon såg ut när hon berättade. Det har varit en framgångsfaktor, att man har detta förhör som grund när utredningen går vidare.
Hur svårt är det som polis att ”skaka av sig” sådana här berättelser?
– Det är ett livspussel vi lägger i förhören, och som polis gäller det att vara professionell och lära sig att förhålla sig till allt man får höra och se. Men visst är vissa ärenden mer jobbiga än andra, inte minst när barn är inblandade. Det både ger och tar energi att utreda brott i nära relation. Stöd får man av arbetskamrater och den egna familjen, och det känns bra när man kan bidra till att ett brottsoffer får upprättelse i en domstol, avslutar Marie Kristiansson.
Marie Kristiansson, polisen: En viktig del är också att ett målsägandebiträde utses tidigt under förundersökningen kring den här typen av brott. Det är en bidragande orsak till att fler kvinnor orkar medverka i förundersökningen.