â Vi mĂ„ste börja i det vanliga, det som finns hos alla oavsett diagnos. Men samtidigt fĂ„r vi inte rygga för det sĂ€rskilda, Ă€ven om det Ă€r tufft.
Det sÀger Maria Westerlund, en av patienterna som berÀttade om att leva med ett syndrom under sÀllsynta dagen i UmeÄ. Hon beskriver sig som socionom, som gillar att dansa blues och folkdans och att resa.
â Samtidigt mĂ„ste man fĂ„ vara förbannad för att man ser konstig ut, om man har ont eller behöver gĂ„ till sjukgymnasten fast man inte vill. Om vi inte kan vidröra det Ă€r det ett bra sĂ€tt att fĂ„ mĂ€nniskor att kĂ€nna sig konstiga och annorlunda pĂ„, sĂ€ger hon.
I dag firas de sÀllsynta men inte ovanligaStirrar tillbaka
Hon vĂ€xte upp pĂ„ 1970-talet. De ord hon fick höra om sig sjĂ€lv dĂ„ var; vanstĂ€lld, missbildad och handikappad. NĂ€r hon föddes trodde man att hon âskulle bli ett vĂ„rdkolliâ
â Mina kroppsgrĂ€nser passerades tusentals gĂ„nger och det har satt spĂ„r i min sjĂ€lvbild och tillit.
Ăn i dag kan hon fĂ„ âskrattretande frĂ„gorâ och folk stirrar.
â DĂ„ brukar jag stirra tillbaka.
Fick kunskap
Hennes syndrom heter Kippel-Feils syndrom och varje Är föds 2-3 barn i Sverige med det. Symtomen Àr hopvÀxta kotor, lÄgt sittande öron, att hÄrfÀstet kryper ner mot ryggen, skolios, cystor pÄ hjÀrna och ryggmÀrg, hörselskador och hoptryckt bröstparti.
Det gör att hon behöver anvÀnda mer energi för att knyta skor, öppna dörrar och bÀra brickor. Att hacka lök eller hÄlla i en stekpanna kan vara svÄrt. Ibland behöver hon hjÀlp frÄn andra och sjukvÄrden.
â Vi med sĂ€llsynta syndrom behöver stöd och medicinsk hjĂ€lp frĂ„n mĂ„nga specialiteter samtidigt. Förutom sĂ€llsynta diagnoser kan vi ocksĂ„ ha flera halvvanliga. MĂ„nga brottas med att kunskapen finns lĂ„ngt borta. Det gĂ„r mycket kraft till alla instanser man ska hĂ„lla kontakt med.
Han hade den ovanliga mutationen frÄn SkellefteÄSamtidigt klarar hon att jobba heltid.
â I dag kĂ€nner jag mig ganska vanlig. Det Ă€r för att jag har fĂ„tt prata med kunniga personer som har beskrivit mitt syndrom pĂ„ ett begripligt sĂ€tt. Jag kan ocksĂ„ sĂ€ra pĂ„ diagnosen och mig som person.
Nu Àr hon Àven patientföretrÀdare för CSD i norr.
â Det kĂ€nns meningsfullt att mina egna erfarenheter kommer till sin rĂ€tt, att jag inte skĂ€ms och gömmer mig utan kan kliva fram.
Inte förrÀn hon var 40 Är gammal trÀffade hon en person som var likadan som henne, en 73-Ärig dam. Hon blev helt fascinerad av henne, hur hon rörde sig och sÄg ut.
â Man fĂ„r inte underskatta behovet av att hitta andra personer som det gĂ„r att identifiera sig med â det Ă€r viktigt.
Mycket mjölksyra
Man kan inte se pÄ Frida Söderberg-Persson att det skulle vara nÄgot ovanligt med henne. Hennes syndrom, Linderholms myopati, sitter pÄ insidan. Kanske var det dÀrför det dröjde sÄ lÀnge innan hon fick sin diagnos. Det Àr bara tre Är sedan. I dag Àr hon vuxen och har egna barn.
SjÀlv hade hon det tufft i barn- och ungdomsÄren. Hon kunde bli vÀldigt trött, utan att ens ha trÀnat. Att gÄ uppför en backe var lika jobbigt som att springa en mil. Att Äka skidor i skolan, bara att gÄ till museet var för jobbigt. Hon anpassade livet efter detta.
â Jag avstod mycket. Jobbigast i dag Ă€r att inte kunna göra aktiviteter med barnen.
Det handlar om en muskelsjukdom som innebÀr mycket lÄg fysisk prestationsförmÄga. Mjölksyran sprutar vid minsta anstrÀngning och det gÄr Àven att mÀta. Dessutom kan man fÄ svÄrt att andas. Syndromet Àr Àrftligt, men det Àr bara hon av de fyra systrarna som fÄtt det.
Borde finnas fler
VÀndningen kom 2017 nÀr hon blev allvarligt sjuk i Thailand efter att ha överanstrÀngt sig. Musklerna gick sönder och hon fick njursvikt. Tillbaka i Sverige fick hon till slut en diagnos.
Syndromet Àr mycket ovanligt, men har sitt ursprung i VÀsterbotten och à ngermanland. Enligt Frida Söderberg-Persson finns det ett 20-tal personer som fÄtt diagnos. Men med tanke pÄ att hon sjÀlv fick diagnosen sent misstÀnker hon att det finns ett mörkertal.
â Det borde födas ett barn vartannat eller vart tredje Ă„r med detta, sĂ€ger hon.