I dag har Norrans papperstidning ett lite annorlunda utseende. Det här är vårt sätt att på ett lättsamt vis illustrera hur en verklighet utan tryckfrihet skulle kunna se ut. En dystopi som faktiskt har verkliga motsvarigheter runt om i världen.
I dag är det på dagen 250 år sedan Sverige fick sin första tryckfrihetsförordning. Den äldsta i världen.
Sedan dess har tryckfrihetsförordningen förändrats och anpassats, och under perioder har den till och med varit så pass kringskuren att den i praktiken inte har gällt. Men varje gång yttrandefriheten har satts under press har den rest sig igen, starkare än förut.
I Sverige regleras tryck- och yttrandefriheten i två grundlagar; tryckfrihetsförordningen från 1766 och yttrandefrihetsgrundlagen från 1992. Att tryck- och yttrandefriheten i Sverige fastställs på detaljnivå, med cirka 17000 ord i två grundlagar, gör den betydligt svårare att ändra på, jämfört med om yttrandefriheten skulle ingå i övrig lagstiftning.
Men betyder det att vi kan ta tryck- och yttrandefriheten för given? Nej, absolut inte.
Den friheten måste hela tiden försvaras. I dag ser vi hur politiker uttrycker åsikter som på olika sätt går i riktning mot en inskränkt tryck- och yttrandefrihet.
När branschorganisationen Tidningsutgivarna (TU) genomför sin årliga undersökningbland riksdagens ledamöter får dessa ta ställning till tio påståenden som alla innebär en begränsning av tryck- och yttrandefriheten.
Några smakprov från den undersökning som publicerades i december förra året:
• 71 procent av ledamöterna anser att poliser inte ska få läcka till medierna om innehållet i förundersökningar.
Det betyder att poliser, till skillnad från alla andra medborgare, inte ska ha meddelarfrihet och därigenom heller inte kan varna om missförhållanden i det egna arbetet.
• 22 procent av de tillfrågade tycker att det vore bra om det var förbjudet att publicera bilder eller teckningar som kränker religiösa grupper.
I en del fall kan det vara nödvändigt att kunna publicera den här typen av bilder för att förklara ett skeende eller för att helt enkelt bedriva satir. Ett exempel är satirtidningen Charlie Hebdos teckningar som varit aktuella i debatten.
• 68 procent av de tillfrågade tycker att det vore bra om det inte var tillåtet att publicera namn och bild på den som är misstänkt för brott innan dom har fallit.
En klar majoritet av riksdagsledamöterna vill alltså att domstolarna i praktiken ska styra mediernas arbete. I det mest extrema fallet hade detta inneburit att massmördaren Anders Behring Breivik inte hade publicerats med namn och bild förrän ett år efter morden på Utöya.
Tryck- och yttrandefriheten är inte bara en angelägenhet för medierna.
Den berör oss alla.
Ha den äran på födelsedagen!
I dag ser vi hur politiker uttrycker åsikter som på olika sätt går i riktning mot en inskränkt tryck- och yttrandefrihet.