Det har tyvärr blivit en sorgligt återkommande nyhet. Jag syftar på de sexuella övergrepp som gång efter annan anmäls till polisen i samband med festivaler runt om i Sverige.
Facit efter förra helgens Trästockfestivalär fem anmälda sexuella ofredanden. I tre av dessa fall är flickorna som drabbats 16 år gamla.
Under Härnösands stadsfest, som också arrangerades förra helgen, anmäldes nitton fall av sexuella ofredanden och tre våldtäkter.
Och under Bråvallafestivalen, som anordnades i Norrköping i början av juli, anmäldes fyra våldtäkter och 23 fall av sexuella ofredanden.
Och det finns en gemensam nämnare i alla dessa fall. Det handlar om män.
Under 2016var 97 procent av de som misstänktes för sexualbrott män, visar statistik från Brottsförebyggande rådet. Bland våldtäkter mot kvinnor under samma år, var 99 procent av de misstänkta män. När det gäller våldtäkt mot män var 90 procent av de misstänka personerna av manligt kön.
Det går alltså inte att bortse från detta faktum. Mäns våld mot kvinnor slår ut alla andra förklaringsmodeller.
Det är därför viktigt att vi som definierar oss som män inser att problematiken ser ut på det här viset. Att varje gång detta faktum påtalas peka på en annan grupp i samhället (som en själv inte tillhör) och säga att ”det är de som våldtar”, tar oss inte en millimeter närmare en lösning på problemet.
Våldtäkt och andra former av sexualbrott finns nämligen i alla kulturer, alla samhällsklasser, världen över.
Därför måste vi uppfostra våra söner till att bli goda feminister. Om en med feminist menar en person som tror på jämställdhet mellan könen.
I en artikel i New York Timesfrån i juni beskriver Claire Cain Miller hur vi lämnar våra söner i sticket, när de inte på samma sätt som flickorna får lära sig att motverka stereotypa könsroller.
Förutom den uppenbara risken att pojkarna kan få ett problematiskt förhållande till kvinnor, finns också risken att pojkarna kommer att halka efter i samhället. De uppfostras helt enkelt inte för att passa in i den nya ”rosa ekonomin”, som hon kallar det, där traditionellt kvinnliga färdigheter, så som samarbete, empati och flit, värdesätts allt mer.
Så vad är då enligt artikeln det enkla receptet för att uppfostra en feministisk son?
Låt honom gråta. Ge honom både kvinnliga och manliga förebilder. Lär honom att klara sig själv. Lär honom att ta hand om andra. Uppmuntra kamratskap med flickor. Lär honom att nej betyder nej.
Allt detta är egenskaper som flickor tidigt får lära sig. Nu är det dags att även våra pojkar får ta del av den här kunskapen.
Det är vi faktiskt skyldiga dem.
Därför måste vi uppfostra våra söner till att bli goda feminister.
