Häromdagen stod jag i en kö och kunde då inte undgå att höra ett samtal framför mig.
"Hade man sådana här brallor på sig i skolan ville grabbarna alltid dra ner dem."
Läs också: Emma, Ida och Moa: ”Det finns en rädsla att anmäla”
En ung kvinna konstaterade för sina två manliga bekanta att hon hade träningsbyxor på sig, något hon tydligen inte kunde ha under sin skolgång.
"I dag hade ju det där setts som övergrepp, men då tyckte man att det var helt normalt."
Sexuella trakasserier sågs alltså som något tjejer fick stå ut med. Något som var helt normalt.
Jag har två döttrar. Under deras uppväxt riskerar de att bli tafsade på, verbalt kränkta, förminskade och osynliggjorda. Och de kommer att acceptera det. De kommer kanske till och med att bara rycka på axlarna åt det.
För det är ju bara så det är.
Läs också: ”En gemensam värdegrund kan vara lösningen”
Under #inteokej sätter Norrans reporter Karin Israelsson fingret på ett av vår tids stora samhällsproblem.
De systematiska kränkningarna av halva landets befolkning.
Det handlar i första hand inte om Köln eller festivalen We are Sthlm. Händelser då den här sortens kränkningar har fått stor medial spridning.
Det handlar istället om de dagliga kränkningar som främst unga tjejer utsätts för i sin vardag, på nätet, i skolan eller i idrottsföreningen.
Läs mer: Josephine Grände: ”Problemet är att pojkar och män tar för sig”
Sexuellt våld och ofredande mot kvinnor är ingen kvinnofråga. Det handlar om män. Sådana som jag.
Jag har själv i ungdomen alldeles säkert bidragit till att befästa dessa förhatliga könsroller som kränker och begränsar människor. Inte medvetet eller med uppsåt, utan snarare genom att bara vara den jag förväntades vara. En ung kille som tog sig friheter.
Friheter som alltid tas på bekostnad av någon annan.
Det är alltså genom att i första hand jobba med killarnas värderingar, moraluppfattning och syn på sin egen manlighet som vi kan komma åt problemen.
I en av Karin Israelssons artiklar uttalar sig psykoterapeuten Josefin Grände och sätter fingret på hur samhället många gånger väljer att signalera sina prioriteringar. Hur samhället faktiskt ser på skyddet av sina egna medborgare. Hon säger: "Vid en fotbollsmatch satsas det enorma polisresurser på att bevaka matchen och skydda män från män. När ska det satsas lika mycket samhällsresurser på att förebygga sexuella övergrepp på flickor och kvinnor vid en festival?"
Att tro att förtryckande strukturer bara återfinns inom vissa kulturer är att göra det allt för enkelt för sig. Den gemensamma nämnaren när det kommer till sexualbrott riktade mot kvinnor är inte förövarens etniska ursprung, socioekonomiska bakgrund eller utbildning.
Den gemensamma nämnaren är att förövaren alltid är en man.
