En rörelsesensor sitter längst upp på väggen bakom Maj-Lis Nordvall men hon har även en sensor som känner av när hon kokar kaffe.
Maj-Lis Nordvall i Skellefteå har varit med i projektet i cirka ett år och har nu åtta sensorer installerade i sitt hem.
– Jag märker inte av dem, säger hon och visar runt i lägenheten.
I köket, vardagsrummet, sovrummet och på toaletten sitter det golfbollsliknande sensorer högt upp på väggen. De är rörelsesensorer och blinkar till i blått när de registrerar rörelse.
”Vi behöver arbeta smartare i framtiden”I kontakterna till kaffekokaren, tv:n och sänglampan sitter elmätare som registrerar när hon slår på och av dem.
Uppe i hörnet av dörren sitter en sensor som registrerar om Maj-Lis Nordvall går ute och in genom dörren.
Det finns även en sensor som registrerar om hon går in eller ut genom dörren. Och på ett lågt litet bord bakom en blomma finns själva routern som skickar signalerna från sensorerna vidare över Internet.
Har man ramlat och slagit sig kanske man inte kan larma ändå, men sensorerna märker om du ändrar ditt beteende.
– I en tvårummare räcker det här antalet sensorer i dagsläget. Men det är klart det beror ju även på om man blir sämre, säger Maj-Lis Nordvall.
Sensorerna håller koll
Hon har problem med balansen och är orolig för vad som händer om hon skulle falla. Därför ser hon även möjligheterna med sensorer.
– Jag har hellre sensorer i lägenheten än en röd knapp på armen, säger hon och syftar på trygghetslarm.
– Har man ramlat och slagit sig kanske man inte kan larma ändå, men sensorerna märker om du ändrar ditt beteende. För mig innebär det mer frihet, säger Maj-Lis Nordvall.
Hon säger skämtsamt att hon nu kanske måste bli en vanemänniska för att inte bryta för mycket mot rutinerna i vardagen.
– Nej, tanken är att tekniken ska lära sig att anpassa sig efter dig. Du ska fortsätta leva som du vill, säger Lena Dahlgren, som är projektkoordinator och också är med för att visa lägenheten.
– Fast å andra sidan ju äldre man blir desto mindre händer. Man behöver så mycket tid att tänka ut vad man ska göra, säger Maj-Lis Nordvall kvickt.
Lena Dahlgren gör hembesök hos Maj-Lis och de andra deltagarna någon gång per månad, svarar på frågor och diskuterar behov – och förmedlar även frågor till andra aktörer i projektet.
Få larm
De spekulerar i vad tekniken kan leda till i framtiden när den lyckats kartlägga vanor och kan användas i skarpt läge. Kanske kan hemtjänst och anhöriga få pushar som informerar om att det varit lugnt ovanligt länge i lägenheten och att man bör kontakta personen som bor där för att kontrollera att allt är som det ska.
– De kartlägger min profil utifrån data från sensorerna. Jag kliver upp vid nio och sätter igång kaffekokaren och har jag inte gått upp före tio så skulle min son få ett larm i mobilen, resonerar Maj-Lis Nordvall.
– Man får en självständighet av att bara få hjälp när man verkligen behöver. Och om barnen ringer ska de inte behöva ställa frågor om hur jag mår eller när jag klivit upp utan fråga om recept och annat man normalt pratar om, säger Lena Dahlgren.
Mellan stickproppen och uttaget monteras en elmätare som registrerar när sänglampan tänds och släcks.
Men än är tekniken inte riktigt där – vid pushar i mobilen – även om Lena Dahlgren, som har kontakt med samtliga deltagare, redan i dag kan följa sensorernas registreringar i sin mobiltelefon.
– Det är viktigt att poängtera att inga namn framgår. Allt är kodat gentemot LTU så det är väldigt diskret. Det är egentligen bara jag som vet vilka deltagarna är, säger hon.
Vem har fallit?
Lena Dahlgren påpekar att det kan finnas riktiga utmaningar att lösa.
– Tänk om man har en stor hund hemma som triggar sensorerna. Hur känner de av om det är en person eller hunden som rör sig eller ligger på golvet i köket? säger hon.
Enligt Lena Dahlgren skulle de vilja ha ytterligare tre testdeltagare i projektet.
Maj-Lis Nordvall tycker att man kan testa att vara med i projektet.
– Det påverkar inte mig som person. Jag behöver inte jobba för det, säger hon.