Att kapa i kulturskolans budget kan få förödande konsekvenser, menar Magnus Ericsson.
En ny budgetreservation. En blåbrun kulturstympare. Det kapas rejält och kulturskolans verksamhet åderlåts på 100 miljoner.
Från budgetmakarnas sida hävdar man att de gjort systemet mer rättvist, då man anser att satsningen den förra regeringen gjorde på Kulturskolan gynnade ”privilegierade grupper”.
Nu må jag vara en enkel småstadskrönikör, men jag kan inte begripa hur det skulle bli mer rättvist att kulturskolan inte kan hålla i undervisning i exempelvis trummor?
Visst borde det bli så att de instrument som det inte finns resurser att undervisa i, i bästa fall kommer hamna i händerna på privatlärare? Vilka inte har råd att bara ta 650 kr per termin, som kulturskolan kostar idag.
Priset kommer således skjuta i höjden, vilket snarare borde gynna privilegierade grupper ytterligare. De vars föräldrar har råd att betala för bankandet. Brunblåljugen rakt i ansiktet med andra ord.
Det är en återkommande hjärnblödning från ett viss segment av politiker, de som tycker att allt i samhället skall ha en prislapp. Ska teaterscenerna till slut befolkas av enbart Stefan och Krister-buskis och annan företagsunderhållning?
Jag raljerar, jag vet. Sorry. Men detta får blodet i mig att koka. Nu är den här krönikan inte menat att vara partipolitisk, utan det är jag personligen som är fullt och fast övertygad att kultur berikar så många människors liv.
Den kan ge även unga från knappa omständigheter ett sammanhang, en stunds respit från kaos i hemmet, en möjlighet till självkänsla.
Att stänga de dörrarna är att förråda framtiden, barnen. För den där låten som hjälper läka ett brustet hjärta, den kommer spelas i tonårsrum långt efter jag krupit in i träfracken.
Att se sin son eller dotter sväva, virvla fram över scenen kommer tåra månget föräldraöga i framtiden med. Vad står det på den prislappen?