Det finns sådant som politiker skrivit och sagt som de bittert ångrar.
Tror till exempel inte att den dåvarande socialdemokratiske finansministern Kjell-Olof Feldt i dag är speciellt stolt över de bevingade raderna: ”Löntagarfonder är ett jävla skit / men nu har vi baxat dem ända hit. / Sen ska de fyllas med varenda pamp, / som stött oss så starkt i våran kamp. / Nu behöver vi inte gå flera ronder, / förrän hela Sverige är fullt av fonder.”
På samma sätt tror jag att Skellefteås kommunalråd Lorents Burman (S) ångrar att han lovade att följa resultatet av folkomröstningen om centrumbron. Men det gjorde han, lovade alltså, och nu när Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill bygga bron blåser det upp till svekdebatt.
Skellefteå kommun har en slogan: Ge idéerna plats. Det är en slogan som förpliktigar, som talar om att Skellefteå är en kommun som tänker på morgondagen. Problemet är bara att det understundom finns en brist på överensstämmelse mellan slogan och verklighet. I varje fall vad gäller biltrafiken i de centrala delarna av staden.
För medan de flesta svenska städer planerar för mindre biltrafik i stadskärnorna, gator stängs av eller enkelriktas, p-platser försvinner, så vill S-majoriteten i Skellefteå öka trafikkapaciteten till centrum genom att bygga en ny centrumbro.
Om det inte blir en bro till hotar en trafikinfarkt, hette det på kommunens presskonferens, en sådan infarkt som man brukar oroa sig för i Tokyo, Teheran, Kairo och andra storstäder. Men i Skellefteå …
De andra partierna vill i varierande kraftfulla ordalag inte ha en centrumbro, vill ha bron någon annanstans, eller utreda om det behövs en centrumbro eller om det finns andra lösningar.
Den som följt den lokala politiken i Skellefteå måste ha insett att det bara var en tidsfråga innan Socialdemokraterna skulle väcka liv i brofrågan igen. Nästan på dagen för tre år sedan genomfördes folkomröstningen. Frågan som Skellefteborna hade att ta ställning till var: Ska Skellefteå kommun bygga centrumbron?
Då sa Skellefteborna klart och tydligt nej, både i själva Skellefteå och på landsbygden. Hur opinionen ser ut i dag är svårt att veta. Det är lätt att låta sig luras av en aktiv och röststark opinion på nätet.
Socialdemokraternas agerande väcker en rad frågor kring vad politiska löften egentligen är värda. En slutsats man kan dra är att i deras värld så är hållbarheten på sådana löften är ungefär tre år, alltså inte ens en mandatperiod.
Visst, det var bara en rådgivande folkomröstning. Men samtidigt lovade kommunalrådet Lorents Burman att han och S skulle följa utslaget – om vissa kriterier uppfylldes.
Kriterierna uppfylldes, men uppenbarligen blev det ”fel” utslag i förhållande till Socialdemokraternas ambitioner med kommunen. Därför dammades förslaget av efter bara tre år i karantän.
I tider som dessa när politikers trovärdighet hela tiden utmanas av nätets kolportörer och alternativa nyhetsförmedlare är det olyckligt att Lorents Burman på det här sättet kör över Skelleftebornas önskemål. Liberalernas gruppledare Andreas Westerberg drämde till och med till med maktfullkomlighet och spände ögonen i kommunalrådet.
Då var brofrågan i Skellefteå avgjord, det kommer att bli en centrumbro. Socialdemokraterna har valt att gått från ord till handling, för partiet har hela tiden varit för en bro. Att det sker till priset av politiska brutna politiska löften är minst sagt bedrövligt – och beklagligt.