Trots att jag inte är född här har jag kommit att älska Skellefteå, en stad jag tillbringat merparten av mitt liv i. För över 30 år sedan satte jag mig i min lilla bil, en Volkswagen Derby, och styrde norrut. Vinylskivorna, kassettbanden och stereon var med när jag lämnade min hembygd för att söka lyckan i en ny stad. Jag var ung och osäker, men samtidigt både modig och beslutsam. Färden gick längs E 4 och ju längre norrut jag kom desto osäkrare blev jag. Vad hade jag här att göra? Jag var 19 år och på väg mot en stad jag aldrig tidigare hade besökt. Men så här mer än tre decennier senare kan jag konstatera att allt blev helt rätt. Stan omfamnade mig och jag omfamnade den. Jag har under dessa år fått en ny plats jag kallar mitt hem. Tack Skellefteå!
Mina rötter finns i Hudiksvall – en betydligt mindre stad, men ändå ganska lik Skellefteå. Båda platserna ligger mitt emellan två betydligt större och mer omtalade städer. Hudiksvall har Gävle i söder och Sundsvall i norr. Skellefteå behöver konkurrera om uppmärksamheten med Umeå och Luleå. Vi som bor i dessa städer måste alltid kämpa lite extra och vara lite bättre än alla andra för att synas. Omständigheter som gör oss starka och beslutsamma.
Förutom ”vi-känslan” och kämpaglöden har vi stadens stolthet, hockeylaget Skellefteå AIK. Vår egen lägereld som vi alla kan samlas runt. Här är vi eniga och kämpar mot samma mål. I hockey är vi framgångsrika och kan skaka av oss känsla att vara mindre än någon annan, vi är störst och starkast.
Nordanå och Bonnstan är områden som sätter prägel på vår hemstad, liksom Skellefteälven som delar staden i söder och norr. Men vi saknar något som sticker ut – ett blickfång och en snackis. Visst, vi har granitskulpturen ”Lyftet” på Möjligheternas torg som absolut har triggat igång både ilska och skratt.En Skelleftebo har i ett medborgarförslag föreslagit att Skellefteå kommun köper en del av linbanan i Örträsk och sätter upp den mellan det nya kulturhuset och Vitbergsstugan. Kommunstyrelsens arbetsutskott ger förslaget kalla handen, men släng inte förslaget i papperskorgen.
Att knyta ihop statskärnan och naturen på Vitbergen är en lysande idé. Här skulle uppklädda kulturhusbesökare och unga snowboardåkare träffas i linbanekabinerna – vilken mötesplats. På Vitbergets topp skulle restauranger, pubar, spaanläggningar med badtunnor och basturs, hotell samt skidanläggning med både längdspår och skidbackar möta besökarna. Man skulle även kunna tänka sig snöbio, utomhuslekland och mycket mer. Här finns möjligheter för idérika entreprenörer.
Men en linbana, är inte det ett onödigt bygge som aldrig kommer att bli verklighet? Kanske det, men så sa man förmodligen även om Eiffeltornet i Paris och Frihetsgudinnan i New York innan de byggdes.
