1960 infördes, enligt riksdagsbeslut, allmän tjänstepension, ATP. Arbetstagarna skulle vid löneförhandlingar avstå en viss procent av löneutrymmet som arbetsgivarna skulle inbetala till så kallade AP-fonder.
För närvarande betalar arbetsgivarna in drygt 10 procent av arbetstagarnas årslön. Efter alla dessa år har AP-fonderna vuxit till enorma belopp.
I början av 00-talet var statens finanser i kris. Då lånade den socialdemokratiska regeringen 258 miljarder kronor från blivande och nuvarande pensionärers pensionssparande.
Statsminister Göran Persson lovade att återbetala när statens finanser var i balans. Vid regeringsskiftet 2006 slog den gamla regeringen sig för bröstet och menade att alliansen fick ta över makten med balans i finanserna och ett överskott på cirka 50 miljarder.
Märk väl, man teg om skulden på 258 miljarder, som i dag är på över 300 miljarder. Alliansregeringen var säkert medveten om att den även övertog denna skuld.
I statens balansräkning fanns nämnda lån säkert inte noterat som skuld. Det jag tycker är märkligt är att inga politiker nämner något om den skuld som staten faktiskt har till oss pensionärer, både nuvarande och blivande.
Inte ens när nu den så kallade bromsen i pensionssystemet slagit till. Totalt rör det sig om cirka sju procent. Det är många tusenlappar i minskad pension.
Vi pensionärer och våra organisationer måste, inför valet i september, kräva att partierna går ut med löfte om att börja amortera på skulden till oss pensionärer om de vinner valet 2014. Om inte så sker blir lån till stöld, den största stöld som skett i Sverige.
Enligt mitt tycke bör en amorteringsplan läggas upp, som innebär att bromsen inte utlöses. Den hade aldrig utlösts om ”lånet” inte tagits från AP-fonderna.
Om inte lånet erkänns av Sveriges riksdag kanske en anmälan till Europadomstolen kan bli nödvändig.